Ond, bråd död – på riktigt

Markus Larsson om hur äkta mordgåtor blev succéunderhållning – och den grävande journalistikens revansch

Med strömmade tv-serien "Making a murderer" fick True crime-genren sitt stora genombrott lagom till jul 2015.

Framgången för dagens true crime-serier började på musikkanalen MTV och med en vinjett där sju olika röster klipptes ihop: 

”This is the true story … of seven strangers … picked to live in a house … (work together) and have their lives taped … to find out what happens … when people stop being polite … and start getting real …”

Inledningen är också ett sorts synopsis till tv-serien The real world som hade premiär 21 maj 1992.

"The real world" – dokusåpornas mamma – gjorde reality-tv till ett fenomen.

Grundidén var enkel. Sju eller åtta främlingar flyttar in i en våning, första säsongen utspelade sig i södra Manhattan i New York, och filmas dygnet runt. Vad händer när deltagarna glömmer bort kamerorna börjar känna varandra på riktigt? 

Efter fyra säsonger gick The Real World om Beavis and Butthead och blev det populäraste programmet på MTV. I dag har såpan sänts i 32 säsonger i USA. Dess förebild An American family från 1973 brukar räknas som den första riktiga realityserien. Men det var The Real world som blev dokusåpornas moderna mor och gjorde genren till ett fenomen.

Tanken med ”Real world”, serien tappade sitt ”the” 2013, var från början att skriva en dramaserie inspirerad av Beverly Hills, 90210 och Melrose Place. Men priset för manusförfattare, skådespelare, scenografer, make up-artister och regissörer – hela den otympliga och traditionella dramaproduktionen – blev för dyr. Serieskaparna kapade kostnaderna genom att i stället ragga ”vanligt folk” och klämma in dem på en och samma plats. Eftersom deltagarna inte är anställda som skådepelare fick de exempelvis inte någon ersättning när programmet sändes eller gick i repris. 

Det är lättare identifiera sig med ”vanlisar” än etablerade kändisar och skådespelarproffs.

En förklaring till 2000-talets realityvåg var ekonomisk. En annan var att framgångarna med Expedition: Robinson och Bonde söker fru, Paradise Hotel och Kungarna på Tylösand, Big brother och Idol byggde på igenkänning. Det är lättare identifiera sig med ”vanlisar” än etablerade kändisar och skådespelarproffs. 

Det kändes mer äkta och på riktigt. Eller ”på riktigt”. Ända sedan första säsongen av Real World har deltagare i olika dokusåpor vittnat om hur personer och förvecklingar manipulerats av produktionen eller hårdvinklats i klipprummet.

Parallellt med dokusåporna gick de fiktiva dramaserierna in i en guldålder. Komplexa serier om komplexa män ledde utvecklingen, från Sopranos via Six feet under till Breaking bad. Under 2000-talet har många av de bästa och intressantaste historierna berättats på tv och inte på bio. Dokusåpornas krav på vardaglig autencitet och dramaseriernas våldsamma svärta var nästan ödesbestämda att mötas i en nygammal genre som handlade om det mest konkreta och verklighetsförankrade som finns – mord och död. 

Mord och mördare är en lika central och grundläggande berättelse för människan som spökhistorien eller monstret under sängen. Olösta fall och misstanken om att en eller flera personer blivit oskyldigt dömda lägger till ytterligare en dimension i form av ett mysterium. 

Ibland är mysteriet stort – vem mördade Olof Palme? Ibland är det mindre känt och lokalt. Alla har dock en relation till true crime.

Verkliga kriminalfall, oftast med serie- eller massmördare i huvudrollen, har länge varit en vital subgenre i tidningarnas och litteraturens blodsystem. Flera historiker pekar på sambandet mellan att kvällstidningarna växte explosionsartat och Jack The Rippers härjningar i östra London på 1800-talet. 1966 publicerade den amerikanske författaren Truman Capote Med kallt blod, det näst mest sålda litterära reportaget om ett mordfall någonsin efter Vincent Bugliosis Helter skelter från 1974 om Charles Manson.

Inget av det kan dock jämföras med genomslaget som true crime fick tack vare strömmad tv och poddar. Banbrytande The jinx på HBO och den lika inflytelserika podcasten Serial, båda hade premiär 2014, var två förskalv. Men när Netflix släppte dokumentären Making a murderer julen 2015 nådde true crime kritisk massa.

Avery har i båda fallen hävdat sin oskuld och skyller på poliskorruption.

Making a murderer hade tagit tio år att göra och berättade den osannolika historien om den amerikanske skrotnissen Steven Avery i Manitowoc County i Wisconsin. Han dömdes först för sexuella övergrepp och mordförsök och satt 18 år i fängelse innan han friades efter ett dna-prov. Sedan åkte han dit en gång till. 

Han åtalades och dömdes till livstids fängelse för mordet på Teresa Halbach, en lokal fotograf. Avery har i båda fallen hävdat sin oskuld och skyller på poliskorruption.

Making a murderer innehåller persongalleriet från en diskbänksrealistisk dokusåpa och en fascinerande gåta. Den passade det moderna och digitala ekosystemet perfekt. Serien tog inte slut efter tio avsnitt. Debatten om Steven Avery var oskyldig eller inte fortsatte i sociala medier. Fältet var vidöppet för granskningar, spekulationer och fantasier.

Amerikanska podcasten ”Serial” visade vägen för bland annat Aftonbladets ”Fallet”. Samir friades från mord efter Aftonbladets granskning.

Dokumentären har blivit ett begrepp. Mediehus, tv-kanaler, strömmade tv-tjänster, filmmakare och radiojournalister vill inget annat än att hitta egna fall som engagerar lika mycket som Making a murderer eller Serial. Det är en våg som förstärks av att reportagen och serierna ibland leder till att åklagare väcker åtal, att domstolar prövar fallen på nytt och att fängslade personer frias.  

Det är inte bara underhållning. Det är underhållning som gör skillnad. Innan det sista avsnittet av ”The Jinx” sändes i USA åtalades dokumentärens huvudperson, mångmiljonären Robert Durst, för mord. Tajmingen var overklig. 

Intresset för true crime håller sin samtid i handen. I grund och botten speglar populariteten misstron mot institutioner, klyftan mellan de som har och inte har, misstanken om att spelet är riggat till fördel för den rika eliten, att den juridiska och mediala och polisiära makten har misslyckats, att något som är trasigt måste lagas och få upprättelse.

LYSSNA Fallet - En grävpodd från
Aftonbladet

Det krävs att någon tittar på grundmaterialet med oberoende och källkritiska ögon, någon som undersöker arkiven igen, gör nya intervjuer och gräver fram nyheter, avslöjar och publicerar en story som kan trollbinda publiken i avsnitt efter avsnitt.  

Arbetsmetoden bakom The jinx, Making a murderer, Serial och alla mer eller mindre kända efterföljare har ett utskällt och baktalat namn. 

När true crime är som bäst är det en revansch för journalistiken.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.