Är utredningen farlig för fria ordet?

Svamlig presskonferens blottar statens kontraproduktiva roll

Kulturministern Alice Bah Kuhnke.

Högt ställda förväntningars upplösning i ett monumentalt ordsvammel. Eller ska jag vara snällare och bara konstatera att Medieutredningen föreslår en handfull nya utredningar. Och att nya obegripligheter lägger sig som en våt filt över en av de viktigaste sakerna i vår tid – kampen för det fria ordet.

Jag har lyssnat på medieutredaren Anette Novak, som på en välbesökt presskonferens presenterade utredningen ”En gränsöverskridande mediepolitik”. Och jag har försökt förstå vad hon och kulturminister Alice Bah Kuhnke sagt om hur det fria ordet ska förbli fritt. Jag fylls tyvärr av stor oro.

Inte i första hand för den verbala varmluften, utan för att förslaget är så motsägelsefullt, ofullständigt och osäkert när det gäller huruvida det uppnår sina syften. I vissa lägen faktiskt farligt för just det fria ordet.

Låt oss notera första felanalysen när utredaren Novak konstaterar att nedläggningen av de svenska varven(!?) inte var något problem – fartyg kan produceras var som helst i världen och trafikera alla hamnar med allt tänkbart gods. Detta hände i slutet på 1970-talet. Novak menade att med medieföretag är det annorlunda. De stora internationella mediegiganterna kan inte trafikera Sverige med lokalt innehåll. De tar visserligen alltmer av reklamintäkterna, men innehållet kan bara vi stå för. Tyvärr, helfel!

Redan idag har Netflix börjat producera lokalt innehåll. Youtube har hundratals lokala influencers och youtubers som gör lokalt innehåll. Vad hindrar Google och Facebook, som redan är megastora på nyhetsförmedling som görs av användarna själva, att ta ett par steg till. Svar – i princip ingenting. Vid förra riksdagsvalet var Facebook första nyhetskällan för förstagångsväljare, oavsett bostadsort. Vid terrorattentaten i Paris var återigen Facebook unga människors viktigaste nyhetskälla. Kulturministern talade sig varm för att Värnamo inte bara ska ha en brandman och en polis, utan också behöver en lokalreporter. Lätt att hålla med, men även den nyhetsförmedlingen kan skötas av stora internationella konglomerat om det finns pengar att tjäna. Och det finns det, alldenstund den lokala annonsmarknaden fortfarande är stor. Värnamo är inte ointagligt.

Felsteg alltså i presskonferensens inledning. Och sedan blev det bara värre. Plötsligt under presskonferensen visar Anette Novak en powerpoint-bild med lite fria tankar om vad som kan göras på sikt. Hon vill starta ett nytt offentligt finansierat mediebolag. Pengar ska fixas genom att SVT, SR och UR effektiviseras med 6 – 10%. Detta nya public service-företag ska bedriva journalistik inom områden där marknaden sviker. Novak kallar det för ”kompletterande, inte konkurrerande”. I praktiken betyder det dock att man flyttar pengar från ett public service-företag och lägger det i ett helt nytt. Vad man vinner på den rockaden går dock inte att utläsa av utredningen. Knappast den yttrandefrihet, som medieutredningen säger sig vilja värna.

Sen kommer det mera: en investeringsfond för nystartade mediebolag, myndigheter föreslås inrätta en ”transparens-barometer” som visar hur de hanterar kravet på öppenhet, statlig utbildning av alla oss medborgare så att vi förstår det nya mediesamhället bättre. Ursäkta min begränsade fattningsförmåga, men det är lite svårt att hänga med i svängarna. Och svårt att koppla ihop allt detta med det utredningen skulle utreda – hur säkerställa att bl.a. den lokala nyhetsförmedlingen inte går under. Eller har vi fått en ny statlig utredningsmodell som jobbar enligt principen fritt fram för alla tankar vi kan tänkas tänka?

Nåväl, i själva kärnan, som från början gällde presstödet, föreslås ett mediestöd. Inte bara för tidningar. Och mer pengar. Just detta är bra. Men sedan blir det snabbt problem igen. Nu ska pengar gå till nyhetsjournalistik med exakta procentsatser för hur mycket eget material som görs för att få ekonomiskt bidrag. En särskild nämnd med folk från media ska fatta enväldiga beslut i det som då riskerar att bli rena skönhetstävlingar mellan olika medieföretag. En ordning som för övrigt dömts ut flera gånger tidigare.

Totalt ska det år 2020 finnas drygt 730 miljoner att fördela till nödlidande medier. Flera lär väl hinna gå under på vägen till de nya miljonerna.

När alla bedyrat att staten inte ska lägga sig i, kom den fina finalen: Ingenting ges utan villkor. Allting förutsätter att de som får bidrag står bakom den demokratiska värdegrunden, att man uppfyller krav på kvalitet och mångfald. Vem bestämmer hur dessa ord ska tolkas? Lagstiftaren förstås. Och det är ju regering och riksdag. Det vill säga staten, samhället. Samma stat som står för pengarna i det nya mediestödet, den stat som ska ordna medieutbildning till alla och envar och den stat som efter gårdagens färska medieutredning vill tillsätta en handfull nya utredningar. Typ en mediefinansieringsutredning. Anette Novak frågade sig retoriskt, om förslagen på något sätt kunde vara problematiska med tanke på den grundlagsfästa yttrandefriheten. Hon svarade förstås: Nej, jag ser inga problem.

Pressträffen avslutades så småningom med att kulturminister Bah Kuhnke konstaterade att förslagen nu ska ut på remiss. EU måste kopplas in för att analysera om det nya stödet klarar regler mot statsstöd och först därefter vet man vad som blir slutgiltiga förslag. Äntligen lite ordning och reda, tänkte jag. Men bara i några sekunder. För i nästa andetag sade Bah Kuhnke att det är bråttom. Klockan hade blivit fem i tolv. Hon hade därför redan utsett socialdemokraten och kulturpolitikern Berit Högman att omedelbart börja samtal med de andra riksdagspartierna för att få ihop en bred majoritet för ett robust förslag om den nya mediepolitiken. Ja, Berit hade egentligen redan börjat sitt arbete, sade Bah Kuhnke. Här finns inte tid att vänta på vad olika remissinstanser kan tänkas tycka. Vänta inte på remissvaren, lyssna inte på vad de som berörs av förslagen tycker och tänker. Slå dövörat till och kör direkt med partiöverläggningar.

Cirkeln sluter sig. Eller tydligare: den varma, våta och lite kvävande statsfilten lägger sig över det fria ordet. Det började annars så vällovligt på presskonferensen när kulturministern talade om den lokala journalistiken som navet i vår demokrati. Sedan blev som i den där gamla SVT-serien Lorry i mitten av 1990-talet där en tjänsteman på Patentverket och mötte uppfinnaren Peter Dalle. Några minns säkert denne idéspruta som med ritningen under armen kom in till tjänstemannen och lade ut texten med sprudlande entusiasm. Han blev dock avbruten av en enkel fråga som slog uppfinningen i bitar. Peter Dalle rullade ihop sin ritning och gick ut med orden: ”Tänkte inte på det!” Nu var det Anette Novak som lade ut en bombmatta med osammanhängande förslag som skulle stärka yttrandefriheten, men som med alla ingrepp och risk för utökad överstatlighet hotar densamma. Men hon kanske inte tänkte på det.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.