Direktör med egen parlör
Jan Scherman om Nordea-chefens provokationer – och varför flytten kan stå banken dyrt
DEBATT. Det finns en verbal klassklyfta. Den gör att vissa kan säga vad som helst och den mediala omgivningen småfnissar eller ler lätt beundrande. Alltmedan andra blir söndersmulade av knivskarp kritik och får äta upp sina ord resten av livet.
Låt mig bli konkret: Nordeaaffären, banken som sticker till Helsingfors för att man tjänar ett antal miljarder på grund av lägre bankavgifter. Bankens styrelseordförande behandlas i medierna med stor respekt och närmast devot beundran. Han heter Björn Wahlroos.
För några år sedan konstaterade denne Wahlroos att ”80 procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar”. Måhända tänkte han på att ingen vanlig enkel löntagare skulle komma på idén att smita från skatt genom att upprätta en massa dolda konton i Panama, vilket just Nordea hjälpt mer bemedlade bankkunder att ordna.
Bankens årliga bonusfester för toppcheferna kallade han ”anspråkslösa”. När den förre direktören Christian Clausen fick kritik för att banken ordnat en stor lägenhet åt honom förklarade samme Wahlroos att ”250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank”.
Han har uttryckt beundran för hur Kina flyttat folk till landets stora industricentra och därmed fixat arbetskraft och samtidigt lockat utländskt kapital till landet – ”en mycket lyckad kombination”, enligt Wahlroos.
Nu senast tillbakavisade han att Nordea räddats av oss skattebetalare. Det var dåvarande Nordbanken som fick det statliga mångmiljardstödet som sen bytte namn till Nordea. Alltså samma gamla bank, men med nytt namn. Men sådana detaljer behöver ju inte bankens styrelseordförande bry sig om.
Bilden av Björn Wahlroos är trots hans felaktigheter och föraktfulla provokationer mycket positiv. Jag läser om honom som en handlingskraftig man, en modig människa som vågar säga sanningar, en frisk fläkt.
Men om vi för ett ögonblick funderar över vad som hänt om en politiker skulle sagt något liknande som det Björn Wahlroos uttalat med sin så uppskattade burleska kraft.
Tänk på Göran Perssons berömmande ord om Kinas ”politiska stabilitet” 1996 eller Anna Kinberg Batras ”stockholmare är smartare än lantisar” från 1998. Orden är som klister, inga ursäkter duger.
Politikers ord är axiomatiskt klumpiga, ogenomtänkta, felaktiga och förkastliga. Deras utsagor blir ihopkopplade med inkompetens. Det går för övrigt enkelt att googla på begreppet ”korkade politiska uttalanden”. Men inte om dito för direktörer.
Så ser den verbala klassklyftan ut. Den innehåller dessutom det något Kafka-liknande momentet att politiker kritiseras för att ha blivit alltmer färglösa, men när någon bryter gråtonerna iscensätts på rutin ett mullrande medialt drev. Är man bankdirektör är det alltså legitimt med vilka otidigheter som helst.
Jag är förmodligen en av Björns Wahlroos många utpekade idioter då jag dristar mig till att vara kritisk till flyttbeslutet. I hela sex månader har Nordea utrett var huvudkontoret ska placeras för att det ska bli så låga kostnader som möjligt. Beslutet blev enkelt, sade Casper von Koskull. Tabellverket visade på att Helsingfors blir billigare än Stockholm.
Jag undrar i all enkelhet hur smalspårigt en bank får tänka. Nordea tjänade cirka 40 miljarder senaste verksamhetsåret. Bankavgifterna vis-à-vis vanlig kund sjunker inte. Den halvårslånga utredningen verkar inte haft förmåga att titta utanför sifferexercisen, vilkert säkert glädjer styrelsen och aktieägarna.
Men vi vanliga bankkunder kom inte med i kalkylen! Vad vi eventuellt skulle kunna tänkas tycka, hur vi skulle reagera. Våra bankkonton räknades tydligen inte. Jag har måhända naivt inbillat mig att bankens ledning har ett förtroendeuppdrag, inte bara gentemot styrelse och ägare, utan också i förhållande till alla sina kunder, stora som små.
När det nu i både ord och handling visar sig inte vara fallet är det väl rimligt att utnyttja den lilla makt man har. Jag har själv ett sparkonto hos Nordea som jag ska säga upp. Jag mejlade till bankens presschef Petter Brunnberg häromdagen och motiverade uppsägningen på prosa som påminner om Björn Wahlroos ordbruk: ”Ni har som det heter på svenska skitit i det blå skåpet.”
Jag fick svar med bland annat kommentaren: ”Det var tråkigt att läsa.” Replikerade att mitt beslut ligger fast, oomkullrunkeligt som det heter på fin svenska.
Många av mina vänner har gjort som jag – sagt upp bekantskapen med Nordea. En rad fackförbund med LO i spetsen har också meddelat att de tänker byta bank. På nätet cirkulerar uppropet ”Lämnar ni Sverige så lämnar vi er” med över 15 000 underskrifter. Mindre aktieägare tvivlar.
Vreden växer. Vi är ju inte tvångsanslutna, och även om rösträtten i banken påminner om den som rådde i vårt samhälle för ett sekel sedan kan många kunders protest bli kännbar. Sammantaget riskerar Nordea att tappa många miljarder kronor på konton som nu sägs upp. Flyttvinsten ser ut att bli dyrköpt.
Vem vet, Björn Wahlroos kanske också tillhör de där 80 procenten av idioter som inte kan räkna? Utanför smalspårigheten finns ju vi kunder – människor med konton, egen vilja samt känslor som har att göra med besvikelse. Vi var alla med och räddade banken med våra skattepengar när konkursen var nära. Vi har inte glömt, även om bankens styrelse och ledning tycks ha tappat minnet.
Enligt rapporten Sweden, the brand boycotter, som tagits fram av det internationella undersökningsföretaget Yougov med säte i London, har mer än en fjärdedel av konsumenterna någon gång slutat använda varor och tjänster från ett företag i protest mot att det på något sett betett sig illa. Den rapporten gick också Nordeas intensivt arbetande utredare förbi. Risken för en svensk kundbojkott finns inte med i analysen av flytten till Finland.
Jag noterar att många nu talar om regeringens ovilja till dialog, behovet av att återupprätta samförstånd mellan politik och näringsliv. Det lär inte bli så enkelt i den verbala klassklyfta som råder i samhällsdebatten, där vissa får attackera med vilka ord som helst alltmedan andra knappt tillåts knysta utan att bli både åthutade och utdömda.
