Kultur

Blod och svett på ”bästa fålen apelgrå”

Historien bakom dagens huvudperson: Staffan stalledräng

Av: 

Magnus Ringgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Staffan stalledräng vattnar fålar i medeltida takmålning från 1200-talet i Dädesjö gamla kyrka i Småland.
Staffan stalledräng vattnar fålar i medeltida takmålning från 1200-talet i Dädesjö gamla kyrka i Småland.

KULTUR

Staffan stalledräng hör numer mest hemma i en julvisa – oftast hos Lucia och stjärngossarna, ibland på trettondagen. Men annandag jul är hans dag. Och hästarnas.

Man kan slå upp i det magnifika bokverket Sveriges medeltida ballader, bandet med legendvisor. Där hittar man 40 täta sidor med textvarianter av Staffansvisan – med många melodiförslag - ur den folkliga traditionen. Det finns alltså hundratals Staffansvisor bevarade.

Man upptäcker att visan har handlat om en mängd olika ting genom seklen. Varianterna hamnar i urgamla legender som finns målade i medeltida kyrktak och huggna i sandsten på gotländska dopfuntar. Och långt under dessa legender kan man, menar arkeologerna, få syn på rester av flertusenåriga myter och offerriter långt bortifrån. Berättelser är ofta mycket mer långlivade än såna där tillfälligheter som folk och nationer.


Ledtrådarna ligger där och väntar på oss i Staffansvisans första strof:

”Staffan var en stalledräng / vi tackom nu så gärna / Han vattnar sina fålar fem / alltför den ljusa stjärna / Ingen dager synes än / stjärnorna på himmelen / de blänka”.

Nyckelorden är fålar/hästar, stjärna, vatten/källa, tidig morgon.

Staffan eller Stefanos är en biblisk figur, den förste kristne martyren enligt Apostlagärningarna. Men i legendens värld har han bytt tid och identitet. Han blir en av figurerna kring Jesu födelse. Han är stallknekt hos kung Herodes. När han vattnar hästarna ser han Betlehemsstjärnan spegla sig i källan. Precis som de vise männen vet han vad det betyder: en ny kung är född.

Ritten kunde bli en vild tävling. Det kunde bli slagsmål och blodvite. Natten mot annandagen var lite farlig

Han går till kung Herodes och berättar vad han sett. Kungen vill naturligtvis inte höra talas om att bli ersatt av en ny kung. Han sitter vid matbordet och säger: ”Om detta är sant skall den stekta tuppen framför mig få liv igen.” Och tuppen flyger upp från fatet och gal: ”Christus natus est!” – Kristus är född. (Nog skymtar Fågel Fenix bakom den historien.)


Tomas Tranströmer har tagit med den här scenen – från en gotländsk dopfunt – i Östersjöar från 1974. Han förvandlar stallknekten till en uppassare och konstaterar lakoniskt: ”Servitören avrättades.” Så blev denne apokryfiske Staffan ändå en martyr.

Stefan/Staffan blev tidigt hästarnas skyddshelgon. Han är avmålad i det berömda taket i Dädesjö kyrka i Småland. I tidig medeltid kunde hästar trava in i de stora kyrkorna för att bli välsignade på annandag jul, Stefans dag.

Det finns mängder med berättelser om hur man i det gamla Bondesverige gjorde den dagen till hästarnas dag. Alla nyckelorden från Staffansvisan kommer igen här. Före soluppgången (”ingen dager synes än”) red man till en källa för att vattna hästarna. Källan skulle gärna rinna upp åt norr. Vattnet denna natt var magiskt, ibland förvandlat till vin.


Ritten kunde bli en vild tävling. Det kunde bli slagsmål och blodvite. Natten mot annandagen var lite farlig. Jag minns från min barndom på Gotland att det förekom en hel del busstreck då ute på landet. Men Staffan la också godis i ungarnas skor på annandagens morgon. Han var en föregångare till julbocken - som var en föregångare till tomten.

De unga männen på hästryggen ville väl efter ansträngningarna samla ihop sig till ett gille. Staffansvisan slutar ofta med några tiggarstrofer där sångarna – inte alltid helt vänligt – ber om mat och brännvin. Halloween har många föregångare i folkkulturen.


Folklivsforskarna har uppenbart haft roligt när de sysslat med de här sakerna. En lättläst översikt finns i Karin Schagers bok Staffan Stalledräng – en gåtfull gestalt i nordiskt julfirande som kom 2018. Framför allt innehåller den ett fint bildmaterial. Men den är ibland lite beskäftig och rutinkatolsk. Författaren föreställer sig att det var ordning och reda i världen och i legenderna före reformationen. Det tror jag inte ett ögonblick på.

Hela kosmos ingår i myten, från ”stjärnorna på himmelen” till vattnet från jordens inre

De kaotiska förkristna djupen snuddar bara Schager vid. För att nå dem får man gå till arkeologin, vår tids gladaste och mest fantasifulla vetenskap.

För sådär 200 år sen upptäckte forskarna att språken har släktskap och historia. Vi tillhör den indoeuropeiska familjen. Det här ledde på perverterade vägar till idéer om stora folkgemenskaper och utvalda herrefolk. Nazisternas arier – som aldrig funnits – gav den indoeuropeiska idén dåligt rykte, men nu är den tillbaka i ny form med stöd i genetiken.

Man kan följa folkgrupper från slätterna norr om Svarta havet mot Indien och Europa för ungefär 4 000 år sen. Deras kultur satt förstås inte i generna utan i deras huvuden, i språket och föreställningsvärldarna. Arkeologer har traditionellt mest sysslat med ting man kan hitta i jorden. Numera letar de också efter gemensamma berättelser i den indoeuropeiska världen. Arkeologin håller på att bli den främsta bland tvärvetenskaper.


Hästen var central i indoeuropéernas värld. I deras religion ingick hästoffer. Sådana finns i de gamla indiska källorna, i Rom, på Irland, i gravar i Skandinavien. På hällristningar och bildstenar kan man se hästslagsmål och våldsamma kappritter – skeid på fornnordiska. Alltsammans tycks ingå i en övergripande kosmogoni, en berättelse om världens ursprung. Hela kosmos ingår i myten, från ”stjärnorna på himmelen” till vattnet från jordens inre. Hästen offras för att främja fruktbarheten – de sexuella motiven i myterna är ibland nästan övertydliga.

Allt detta skildrar arkeologerna Anders Kaliff och Terjesti Østigaard i den nya boken The great Indo-European Horse Sacrifice – 4 000 Years of Cosmological Continuity from Sintashta and the Steppe to Scandinavian Skeid. Texten är vild och komplicerad och inte lättbegriplig för en lekman. Populärvetenskaplig version på svenska tack!

Men innehållet är fascinerande, också utmanande. Alla skulle nog inte godta giltigheten i deras stora berättelse om myternas vandringar över kontinenterna. Men jag gillar djärva synteser som inte skyr motsättningar och mångfald.


Det är bestickande att hällristningarnas hästslagsmål från bronsåldern och den vilda ritten på annandag jul i nästanmodern tid har ett samband. Lite blod och svett på ”bästa fålen apelgrå” stör inte bilden av en så sammansatt figur som Staffan stalledräng.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Det gåtfulla folket hade en himmelsk koll

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Historia

Arkeologi

Medeltiden

Bronsåldern

Hästar

Tomas Tranströmer