Löfven har till sist fått bort blockpolitiken

Det enda han ser är den friskoleväljande medelklassen

”Stefan Löfven är en väldigt märklig strateg, så märklig att han tycks ha trollat bort verklighetsuppfattningen hos sin egen partistyrelse”, skriver Thomas Engström.

Det farligaste ögonblicket i världen är när en stormakt upptäcker att den har krympt. Se bara på Rysslands imperialistiska spasmer under Putin; hör bara hur Storbritanniens brexitjunta skrålar sig ut över världshaven. Det är naturligt och det kan gå över. Men när det gäller ren arrogans är det svårt att tänka sig något grövre än Socialdemokraternas reaktion på sin egen minskade storlek: att försöka slita loss grundbulten för hela den svenska demokratin, nämligen blockpolitiken.

”Jag menar att den måste bort i svensk politik därför att den är förödande”, sa Stefan Löfven om blockpolitiken i en intervju i SvD 2016. Och nog har han fått bort den – så till den milda grad att han tvingat Vänsterpartiet att gå i rasande opposition mot en socialdemokratisk regering.

Det har annars varit kutym för mindre partier på väg upp i opinionen, så som förr i världen Miljöpartiet, senare Centern och Sverigedemokraterna, att utmåla sig själva som fria från blockens bojor. Logiskt, förstås: se på oss, vi har ingen prestige, vi står för något nytt och banbrytande, et cetera. Men bara en väldigt märklig strateg skulle stå som ledare för något av de två största partierna och undergräva idén om två block, för då minskar man ju totalvolymen väljare man säger sig företräda. Man gör sitt mandat mindre än vad det är.

Är du lite blekrosa men ogillar vapenexport? Rösta på Miljöpartiet.

Stefan Löfven är mycket riktigt en väldigt märklig strateg, så märklig att han tycks ha trollat bort verklighetsuppfattningen hos sin egen partistyrelse: Socialdemokraterna bara krymper och krymper för varje val, det rödgröna blocket likaså, och ändå får han sitta kvar. Han anses, eller har i alla fall ansetts fram till misstroendeförklaringen i måndags, ”bra på att förhandla”.

Men om man ska vara lite vulgär handlar politik om att ta fram en produkt som folk vill ha. Det var inte Apples förhandlingar om att köpa upp Next som fick massorna att köpa företagets prylar, det var prylarna själva.

Och blockpolitiken är ett galant skyltfönster. Här kan ledarna för respektive huvudströmning i samhället stoppa båda sina egna och andras förslag, så att väljarna, likt turister vid menyn utanför en restaurang, får en hum om vad som bjuds. Är du lite blekrosa men ogillar vapenexport? Rösta på Miljöpartiet. Avskyr du borgarna men är lite anarkist? Rösta på Vänstern. Är du grå som innanmätet av en död gädda, kan tänka dig att betala skatt och tror på FN-idén? Rösta på Socialdemokraterna. Det är finfint. Det är inte en konstruktion man gör klokt i att kassera när man sitter högst upp på bygget.

Men är det inte kört för ett rödgrönt block? Icke. Miljöpartiet får alltid fem procent. Vänsterpartiet får, särskilt från och med nu då ungdomsväljarna kommer att dyrka dem, alltid allra minst tio procent. Och Socialdemokraterna, med en annan partiledning än dagens, får trettiofem. Voila, femtio procent. Då, äntligen, kan ytterkantsliberalerna i Centern isoleras från allt inflytande över svensk politik.

Det kan ju vara värt att tänka på.

Liksom detta. Sverige är inte det första landet i världen där bostadsfrågan får en oerhörd laddning. Fråga bara Berlinborna på sistone, de som blivit överkörda av Tysklands högsta domstol och nu kan bli återbetalningsskyldiga för mellanskillnaden på tidigare hyressänkningar (japp, det verkar inte bättre, därav kravallerna). Eller fråga för den delen Thatchers gamla väljare, de som hon sålde ut den brittiska allmännyttan till, för att sedan belåtet konstatera att de nu var ”hennes folk”.

Den förnärmade häpenhet som statsministern och hans frilansande chefsideolog Annie Lööf uppvisade på sin presskonferens i söndags var kanske inte ens spelad. De båda fattar nog inte hur förbannade särskilt unga människor blir när makthavarna driver på för marknadshyror, detta i ett land som redan helt frivilligt har avvecklat enorma delar av det gemensamma bostadsbeståndet. Löfven och Lööf ser inte framför sig några enskilda väljare längre, bara klasskollektiv, och tyvärr då bara ett enda sådant: den bostadsägande, friskoleväljande medelklassen. Den samhällsgruppering som tidigare, under blockpolitikens mer klarsynta epok, gick under benämningen ”borgerligheten”.

Kanske blir Sverige snart en moderatstyrd skuta med Sverigedemokraterna som navigatör. Då om inte förr får vi hoppas att Socialdemokraterna byter ut det nuvarande, utstraffade ledarskiktet och med buller och bång återupplivar blockpolitiken. Där borta har ni borgarna, kan man då peka och säga. Och här, äntligen, har ni oss.


Här hittar du senaste nytt om regeringskrisen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.