Djupdykningar i moderskapets mörka vatten

Kvinnor skildrar omöjliga mammaideal på film och tv med svart humor

Alida Morberg och Morten Vang i ”Amningsrummet”.

Natasha, 38, är osäker på om hon vill bli mamma. När hon plötsligt – oklart hur – får en bebis i sin famn överträffas alla hennes värsta farhågor. Den lilla människan visar sig vara en kontrollerande, manipulativ och övernaturligt våldsam varelse, som förvandlar Natashas liv till en mardröm.

Så beskrivs ”The baby”, en komediserie under utveckling som i augusti såldes till tv-jätten HBO. Upphovskvinnorna Siân Robins-Grace (”Sex education”) och Lucy Gaymer berättade att de vill använda svart humor för att utforska grubblerierna som många kvinnor har kring beslutet att skaffa barn eller inte: ”ambivalensen i att inte veta, bestörtningen över alla andras visshet, och misstankarna om att hela grejen är en tusenårig blåsning”.

Kvinnorna bakom ”The baby” blir inte först med att utforska mammarollens baksidor genom en svärtad humorlins. De senaste åren har tv-makare i en rad olika länder gjort komiska djupdykningar i moderskapets mörka vatten. I serier som ”Workin' moms” (Kanada), ”Motherland” (Storbritannien), ”The Letdown” (Australien) och ”Better things” (USA) skildras dysfunktionella mammagrupper, bröstpumpning i öppna kontorslandskap och en intensiv längtan tillbaka till det barnfria livet.

Texten fortsätter under bilden.

Catherine Reitman och Dani Kind i ”Workin’ moms”.

– Många kan känna igen sig i den förändringen, ”vad är min roll i det här nya?”. Det tar tid att hitta sitt nya jag. Vi använder humor för att ta spjärn mot det dramat, säger skådespelaren Alida Morberg.

Hon spelar en av huvudrollerna i SVT-aktuella ”Amningsrummet”, en serie om tre nyblivna mammor och en ambivalent singel­tjej som finner en fristad från det heliga moderskapets alla krav i amningsrummet på NK.

Morberg spelar Vera som lider av förlossningsdepression, och som i seriens inledningsscen biter sin kille hårt i handen för att få honom att vakna när bebisen skriker på natten.

Texten fortsätter under bilden.

Alida Morberg i ”Amningsrummet”.

Bakom ”Amningsrummet” står regissören och manusförfattaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli som tror att seriens svarta humor hänger ihop med att den speglar verkligheten.

– Jag tycker inte att den är så mörk egentligen, bara ärlig. Jag tror att folk skrattar för att de känner igen sig. När man inte vågar berätta hur saker egentligen är, då blir det tråkigt.

Varför kommer alla dessa berättelser just nu, tror du?

– Vi befinner oss i en guldålder för kvinnliga berättare, för ingenting är berättat – för tio år sedan så fanns det nästan inga kvinnliga manusförfattare eller regissörer. Själva humorn skiljer sig ju inte från vad som är roligt med komiker som Larry David eller Chris Rock, men nu kan man titta på moderskapet genom samma raster, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

En effekt av detta nya landskap är att vi äntligen får se bilder av sådant som de flesta kvinnor känner igen, men som är helt nya på filmduken eller i tv-rutan. Som i filmen ”Tully”, där Charlize Therons rollfigur hasar runt på BB i den absurda nättrosa och jättebinda som nyförlösta kvinnor bär för att fånga upp avslaget. Eller som i ”Amningsrummet”, när Liv Mjönes torkar bort glidmedlet från det vaginala ultraljudet med ett par meter handdukspapper.

– När gynekologen säger ”lite mer ner med rumpan” så tänker typ alla kvinnor ”ja, exakt så där är det”. Män har ingen inblick i hela den kvinnosfären, den har varit så dold. Det är skönt att kvinnor nu också får vara lite skeva och ta plats, säger Alida Morberg.

Texten fortsätter under bilden.

Liv Mjönes i ”Amningsrummet”.

I skräckkomedin ”Prevenge” (2017) spelar Alice Lowe (även manus och regi) en höggravid kvinna som upplever att hennes ofödda barn befaller henne att ge sig ut på en blodig hämndodyssé. Filmen var en reaktion på alla tillrättalagda bilder av moderskap som möter gravida kvinnor.

– Vi tränas att tänka att bebisen är kärlek, ett kärleksknyte. Så jag tyckte att det var en kul idé att göra precis tvärtom – att det här barnet är hat och raseri, att det klamrar sig fast vid det förflutna, hatar samhället och alla människor, berättade Alice Lowe när vi sågs inför filmens premiär.

Hon beskriver klivet in i moderskapet som en existentiell kris, ”i klass med Hamlet”, som tidigare inte har diskuterats eller tagits på allvar.

– Det är som att samhället skulle falla samman om vi funderade på det för mycket. Som ”gud, varför skaffar vi barn, vad betyder det?”. Tänk om folk slutar föröka sig! Kanske är det därför vi har sagt ”ingen kris här – var vänlig passera, här finns inget att se”.

Gemensamt för humorn i de nya mammaberättelserna är att den kapitaliserar på huvudpersonernas oförmåga att leva upp till vår tids ideal kring hur en mamma ska vara, tänka och känna. Den engelska medieforskaren Rebecca Feasey, som har närstuderat komediserien ”Mom” med Allison Janney som alkad tonårsmamma, använder begreppet ”intensivt moderskap”, en ideologi som hämtar inspiration från 1950-talets hemmafruideal.

Men medan gamla tiders hemmafru skickade ut sina barn att leka medan hon strök skjortor och kokade sylt, ägnar sig idealmamman i dag åt att hela tiden se, bekräfta och stimulera sitt barn – inte för att det är hennes plikt, utan för att hon vill det.

– Den här ideologin har skapat ett behov av skildringar av moderskap som ber publiken att förkasta ett ouppnåeligt, romantiserat mammaideal från förr, som inte ens har funnits på riktigt, säger Rebecca Feasey.

Orimliga mammaideal var det främsta skälet till att den australiska skådespelaren Alison Bell skapade komediserien ”The letdown”, där hon själv gör rollen som nyblivna mamman Audrey. Audrey ljuger för mammagruppen om hur bra det går med sovträningen av dottern Stevie, och går till puben direkt efter frukost för att komma undan svärmors amningsråd.

I en intervju med The Guardian pratar Bell om dråpligheterna som uppstår när man försöker leva upp till omgivningens – och ens egna – förväntningar på en mamma.

– Poängen med serien är att du går in i moderskapet med en bild av vilken sorts mamma du vill vara, och det enda du kan veta säkert är att den mamman kommer du inte att bli. Och det är inget fel med det.

Jag frågar Caroline Ringskog Ferrada-Noli om det finns något med moderskapet som vi inte kan driva med.

– Det finns ingen humor i att behandla ett barn illa, det är att slå på någon som ligger. Jag är intresserad av samhällets krav och bilden av den perfekta kvinnan, kampen för att vara henne – där ligger det roliga.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.