Rasande attack på kolonialismen
Uppdaterad 2016-11-22 | Publicerad 2016-11-18
Omöjligt att läsa Jamaica Kincaid utan att känna skuld
”Nej, inte ilska, sanningen!” sa Jamaica Kincaid i SVT:s Babel när hennes litterära stildrag fördes fram. Men i essäboken En liten plats – som ingår i Tranans nyutgivning av författarskapet – talar hon faktiskt om ”bitterhet”. Den 87-sidiga betraktelsen av den av kolonialismen och turismen svårt sargade karibiska ön Antigua är skriven i affekt. Ingenting kan stilla raseriet när hon återvänder till uppväxtön efter 20 år i New York.
Essän skrevs ursprungligen för The New Yorker där Kincaid arbetade. Men den ansågs för tendentiös och i stället gavs den ut i bokform 1988. Med åren har det blivit en viktig bok inom postkoloniala studier.
Kincaid anklagar forna kolonialherrar som skapade sig förmögenheter på slaveriet och berövade antiguanerna dess fosterland och språk. Hon avskyr de blekfeta turisterna som låter sig passas upp av underbetalda svarta som är förbjudna att besöka de paradisiska stränderna. Hon skonar inte heller de svartas medlöperi. Efter självständigheten lät de sig köpas av kapitalister från Syrien och Libanon.
Lätt för Kincaid att säga, tänker jag, en extraordinär begåvning som kunde läsa vid tre och ett halvt. Hon kommenterar inte sin högstatusposition som skribent och internationellt uppmärksammad författare. Hon äger ordets makt för att slå tillbaka mot imperiet. Klart att läsaren genomfars av ett ord: Äntligen!
Kincaid lämnade ön som Elaine Potter Richardson för att arbeta som au pair i New York. Ett namnbyte och därmed brytning med ursprunget krävdes för att kunna skriva om sitt liv.
Attacken i språket känns igen. Öns styre är en etisk och moralisk avskrädeshög. Thomas Bernhard! Hans hatiska blick på det nazistiska Österrike som försökte deformera hans själ under uppväxten. Kincaid och Bernhard: Outsiderns stenhårda maktanalys.
Det är omöjligt att läsa essän utan att känna sig skyldig. Texten växlar mellan ett du – turisten – och ett jag. Författaren som minns förtrycket. Ibland blir Kincaid lika kategorisk som när forna tiders reseskildrare beskrev urbefolkningen. En tidigare premiärministers bror degraderas som ”oäkting”.
Essän är en väsentlig nyckel till det koloniala sår som präglar allt hon skriver. Till och med romanen Se nu då om ett medelklassäktenskap som går sönder.
Antigua nu då? Styret är mycket konservativt, exempelvis är homosexualitet förbjudet. Men attraktionsvärdet som ”paradisö” för välbeställda turister är orubbligt.
