Tysta sinnliga mirakel

Uppdaterad 2015-03-04 | Publicerad 2015-03-03

Mene Tekel är väl värd läsmödan

Niclas Nilssons Mene Tekel är väl värd läsmödan. Foto: Sara Mac Cay

Häromåret fick Niclas Nilssons andra diktsamling Love me tender utgöra paradexempel på den samtida lyrikens kris, vars orsak sades vara den språkmaterialistiska strömningens dominans. Vedersakarna menade att den poesi Nilsson representerade saknade intention och att dess vägran att gestalta levd erfarenhet var – tomhet.

Men när jag så läste Love me tender hittade jag vackra, skarpa, skimrande enkla

rader, som ”när det regnar öppnar jag munnen för att sluta regna”, eller ”i allt det jag inte kan ge dig lyser min kärlek”. Högtravande så det förslår, men balanserat av en torr, syrlig humor som gav skärpa och siktdjup.

Där fanns också en hel del antipoetiska åtbörder som var mer illustrationer av den poetiska metoden än berörande dikt.

Så är det också i Nilssons tredje diktsamling Mene tekel, som är uppbyggd av och kring citat av ett fyrtiotal poeter och författare, från Peter Handke och Inger Christensen till Björner Torsson och Maria Sveland.

”En bok förlorar sina blad. På fältet/sluts de. Som luckor/till en brinnande värld.” De här samtidigt mjukt nynnande och darrande spänningsfyllda raderna är en av de många vackra fraseringar av försvinnande Mene tekel bjuder läsaren.

Diktsamlingen är indelad i fem sviter och strukturerad som en kinesisk ask med successivt mer avgränsade rumsligheter inuti varandra. Här bär ”alla vägar till rum” som Nilsson skriver med ogarderad vitsighet.

Ögonblicken – eller, rättare sagt, de språkplatser ”som bildar ord” – av återhållen, bunden och vibrerande energi (”Jag släcker håret, händerna”; ”Jag ser tiden gå i en spindel över den grumliga ytan”) kommer så tätt, att det till en början är mig likgilt­igt om det är Nilsson själv som skrivit detta, eller om det är lånta citatfjädrar.

Är det starkt så är det, vem som än skrivit det. Rader som ”Ögonen som är mina förfäder” och ”Han vaknade av en mörk fläck på golvet”, äger en verksam, känslig precision.   

Men undan för undan stegras den fruktbara osäkerheten till en stark känsla av att det inte finns något centrum, någon kärna.

”Vad som alltid förblir en nyhet är intet.//Men varför är det inte ingenting”, är fint första gången, men dunstar bort i gestik vid omläsning.

Det är med språkspel som med alla andra spel – spelets idé är spelets regler, punkt slut. När misstanken att reglerna ändras under spelets gång växer sig tillträckligt stark, blir resultatet likgiltigt, hur tjusigt det än är i sina enskildheter. Ändå: ”Det regnade bredvid henne” eller ”ditt ansikte en eremit/som älskar siden”– Mene tekel är en diktsamling så genomstungen av sådana här tysta, sinnliga mirakel, att den är läs­mödan värd och det med råge.