Friedrich Nietzsche

Nietzsche skulle fnyst åt vår grötmyndighet

Han var filosofen som slogs för det kreativa tänkandet

Av: 

Sven Anders Johansson

Friedrich Nietzsche som Edvard Munch såg honom, 1906 (olja på duk, detalj).
Friedrich Nietzsche som Edvard Munch såg honom, 1906 (olja på duk, detalj).

BOKRECENSIONER

Det sägs ganska ofta nu för tiden att vi måste ”lyssna till forskningen”. Som universitetsanställd vore det självmål att invända, men det är något med sättet att tala om forskning i bestämd form singular som gör mig skeptisk. En annan variant av samma tendens är önskemålet om att fler akademiker borde medverka på kultursidorna. Inte mig emot, men vore det inte på ett sätt rimligare att önska sig fler städare och vårdbiträden på kultursidorna? Akademiker finns det i överflöd.

Problemet med dessa uppmaningar är inte bara att de gör akademikerna till ett prästerskap som sitter inne med sanningen, utan också att de indirekt omyndigförklarar resten av samhället. På så vis finns det, ironiskt nog, något auktoritärt och upplysningsfientligt i denna forskningsfetischism. Vad man bör lyssna till är ju inte ”forskningen”, utan de initierade beskrivningarna, de välgrundade argumenten, de originella tankarna. Och det är inte nödvändigtvis forskningen som är bäst på allt det.


Kan vetenskapen rent av vara ett hinder mot tänkande? ”’Vetenskap’ (så som den utövas i dag) är försöket att skapa ett gemensamt teckenspråk för alla fenomen i syfte att lättare kunna beräkna och därmed behärska naturen. Men detta teckenspråk, som sammanför alla observerade ’lagar’, förklarar ingenting – det är bara den kortaste (mest förkortade) beskrivningen av skeendet.” Orden är Friedrich Nietzsches, vem annars. Vad säger han? Han avfärdar den etablerade uppfattningen att vetenskapen förklarar tillvaron. Den förklarar inget, säger Nietzsche, den är bara en del av ansträngningarna att behärska naturen.

Ja, är det inte just så? I än högre grad när sanningsdomänen inskränks ytterligare till ”evidensbaserad forskning” (vips så kan alla humanister mönstras ut) det vill säga till den forskning som ”bevisats” ha rätt eftersom den följer sina egna lagar. Nietzsche skulle fnysa åt den grötmyndigheten. Varför skulle det förkortade språket ha större sanningshalt än, tja, filosofin? Eller konsten? Eller naturen? Är det inte just det naturbehärskande förnuftet, i sin evidensbaserade inskränkthet, som har lett oss fram till det ekologiska haveri vi står inför?

Jag har svårt att komma på något mer ambitiöst och angeläget översättningsprojekt under dessa två decennier

”Min uppgift: att avförmänskliga naturen och därefter naturliggöra människan” skriver Nietzsche vid 1880-talets mitt. Någon klok Gud borde se till att alla de meningslösa hållbarhetspolicies som översvämmar samhället idag fylldes av lämpliga Nietzschefragment.


Citaten ovan är hämtade ur det avslutande nionde bandet (det tionde bandets brevurval är redan utgivet) av Symposions utgåva av Nietzsches Samlade skrifter. Det första bandet utkom för 22 år sedan. Att redaktionen (Thomas H Brobjer, Ulf I Eriksson, Peter Handberg och Hans Ruin) och förlaget nu har gått i mål är sannerligen imponerande. Jag har svårt att komma på något mer ambitiöst och angeläget översättningsprojekt under dessa två decennier.

Det aktuella bandet innehåller Jim Jakobssons översättning av ett urval av de anteckningar Nietzsche gjorde mellan 1880 och kollapsen 1889. I original rör det sig om ca 5000 sidor, ursprungligen hämtade ur anteckningsböcker och lösa blad. Djuplodande filosofiska betraktelser blandas med påminnelser om inköp av buljongtärningar, skriver Peter Handberg i sitt efterord.

Att göra ett urval av det urvalet måste vara svårt, att recensera det är hopplöst. Men att resultatet är fascinerande – mer lämpat för slumpmässiga nedslag än sträckläsning från pärm till pärm – råder det ingen tvekan om. Idémässigt skiljer sig anteckningarna inte så mycket från de böcker Nietzsche gav ut under samma period. Poängen är snarare att de ger en bild av ett pågående tankearbete, ett ständigt prövande och omprövande av kritiska insikter, där olika motiv och teman återkommer gång på gång, i nya formuleringar och konstellationer.


Argumenten mot vetenskapen är både slagfärdiga, komplexa och anmärkningsvärt aktuella. ”Mot positivismen, som blir stående vid fenomenet, ’det finns bara fakta’, skulle jag säga: nej, just fakta finns inte, endast tolkningar.” I det perspektivet är vår tids evidensideal ren fiktion. Men därav följer inte att allt är subjektivt: ”’subjektet’ är inget givet utan något tilldiktat, instoppat” fortsätter han. Tron på en själ eller ett jag ur vilket känslor och tankar springer är lika naiv som faktavurmen.

Överhuvudtaget är det som att detta tankearbete är ett envist sökande efter öppningar ut ur det välbekanta och färdiga, in i något verkligare, osäkrare, mer levande och mångfaldigt. ”Större delen av våra upplevelser är okänd och verkar” skriver Nietzsche. Ja. Det är dit han söker sig, och det kostade på: ”Egentligen borde jag ha en krets av djupa och ömsinta människor omkring mig, som kunde skydda mig lite mot mig själv”. Tyvärr hade han inte det. Hans sammanbrott var bara några år bort.


Samtidigt med de efterlämnade anteckningarna utkom Hans Ruins essäsamling I förnuftets skugga, en utmärkt vägvisare in i Nietzsches tankevärld. Särskilt förtjust är jag i essän ”Nihilism och bejakelse” där han spårar Nietzsches kunskapskritik fram till den ”aktiva nihilism” som den utmynnar i.

En intressant poäng är att Nietzsches projekt, med Ruins synsätt, är besläktat med Kants undersökning av vetandets subjektiva betingelser: hans tänkande ”borrar sig ner i kunskapens och sanningsdriftens affektiva och värdemässiga fundament”, samtidigt som det är en ständig övning i ”oavhängighet”. Det innebär att filosofin måste bli en kreativ verksamhet, något helt annat än den asketiska kunskapsteori Nietzsche såg runt omkring sig. Med Ruins ord: ”Det mest värdefulla har blivit allt mindre värt och inget nytt har trätt i dess ställe. Allt har förlorat i värde, inklusive människan själv, varigenom världen har blivit kyligare och kusligare.” Nietzsches verk är ett försök att göra motstånd mot den utvecklingen. Men bara en mer aktiv nihilism kan befria oss från den passiva nihilism vi befinner oss i.


Det finns en spridd uppfattning om att han därmed kom att bana väg för nazismen. Ruin tar upp frågan via Albert Camus, som diskuterar risken att Nietzsches ljusa ”ja” kan förvanskas till något djupt destruktivt. Tja. Kanske är det en fara som finns i allt tänkande som sätter något på spel: det kan alltid läsas fel. Och det ljusa och det destruktiva ligger tätare än vi tror.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Herregud, så otidsenligt – och så meningsfullt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Friedrich Nietzsche

Filosofi

Essäer

Albert Camus