Kan skönheten finnas även i kulturkriget?
Stefan Jonssons nya bok greppar mest konst som kammar medhårs
Publicerad 2022-08-29
Inget samhälle klarar sig utan konsten, för samhället behöver konsten för att kunna reflektera över sig själv. Så lyder den enkla tesen i Stefan Jonssons nya bok Den otyglade skönheten. Jonsson ser konsten som den femte makten. Om journalisterna detaljgranskar statens tre makter, är det konstens uppgift att som femte statsmakt erinra om demokratins bas: det jämlika människovärdet. När konsten lyckas med detta uppstår ”politisk skönhet”. Ett exempel är det berlinska konstnärskollektivet Centrum för politisk skönhet som lever efter Dostojevskijs motto: ”Skönheten kan rädda världen.”
Stefan Jonsson skriver elegant och intressant om personligheter och civila protester som stått emot de fascistiska strömningarna genom åren, och drömmer om ett samhälle där konstens fantasikraft förser samhället med vingar. Men jag har flera invändningar. Min första går gentemot den tvångsmässiga personifiering av konsten. ”Konsten vill” det ena och det andra, säger han stup i kvarten, som om den vore en agent befriad från människor.
Min andra och största invändning går mot hans habermaska tro på att den konst som väcker debatt, omedelbart blir demokratisk. Hade han även tillämpat Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus teorier han nämner i förbifarten, hade han kanske kommit fram till ett annat resultat, nämligen att konsten även kan skapa antagonistiska, olösliga konflikter.
Jonssons utopiska, och på många sätt hedervärda teori blir i slutändan endast applicerbar på den konst som gör motstånd mot makten på rätt sätt. Det finns ett nymoralistiskt stråk i detta som påminner om de gamla grekernas försök att skapa broar mellan det sanna, det goda och det sköna. För vad blir resultatet? Jo, en akademisk och rätt så förutsägbar konst. Finns det en otyglad skönhet även i alla våra kulturkrig och den konst som utmanar demokratin och de mänskliga rättigheterna?
För konsten är inte till för att kamma samhället medhårs eller få oss att känna oss intelligentare än vad vi är. Konsten vill, om jag nu skall härma Jonssons egna stil, betydligt mer än så. Den vill trycka våra näsor i varats olidliga realitet, ”det reala”, för att använda den franska psykoanalytikern Jacques Lacans term för det som motstår förståndet. Och i de bästa av världar kanske få oss att försona oss med det oförsonliga.
Konstens förmåga att väcka vår solidaritet (en rörelse Jonsson tillskriver konsten) har inte särskilt mycket med kollektiv att göra, för det kan varken planeras, organiseras eller instrumentaliseras, utan bara ske, av en slump, i enskilda möten, eller långt efter. Och denna förändring kan bara analyseras om man blandar estetiska läsningar med psykoanalytiska.
Estetik i all ära, men var går den otyglade skönhetens etiska gränser? Jag är övertygad om att Jonsson, trots och kanske just tack vare sin position som socialdemokratisk nykantian, skulle kunna ha ett och annat intressant att säga om detta. Kanske i nästa bok? Eller varför inte som kulturminister?
Det ena behöver ju inte utesluta det andra, om man tänker på vad en kulturminister som André Malraux betytt för det franska kulturlandskapet. Men för att något liknande skall kunna ske behövs det politiker som inte är rädda för att få intellektuella på så nära håll.
