Alex Schulman lämnar för lite plats åt läsaren

”Malma station” är elegant, effektiv och en rent av demokratisk roman

Publicerad 2022-09-09

Alex Schulman (f. −76) debuterade 2009 med ”Skynda att älska”. Nu är han aktuell med ”Malma station”.

Det finns en novell, av den danske författaren Peter Seeberg, som följer den unga tjänstekvinnan Dagmar under en arbetsdag, en danskväll och slutligen ett besök hemma hos föräldrarna. De småpratar. En granne har hängt sig. Dagmar är mest tyst. När hon lagt sig, på novellens allra sista rader, kan hon höra föräldrarna tala om henne. ”Men ingen kunde höra henne tänka. Hon kunde tänka vad hon ville.”

Jag kommer att tänka på Dagmar när jag läser Alex Schulmans nya roman Malma station eftersom samma scenario dyker upp där: Harriet ligger i sin säng och hör föräldrarna prata ute i köket. Läsaren förstår att de ska skilja sig, och de två systrarna separeras. Men ingen av föräldrarna vill ha Harriet. Vad gör den insikten med en människa?

 

Det är den sortens tunga frågor Malma station kretsar kring. Romanens 28 kapitel har alla ett namn som överskrift: ”Harriet”, ”Oskar” eller ”Yana”. Oskar är Harriets man, Yana är deras dotter. Perspektiven växlar alltså, liksom tidshorisonterna. Ibland befinner vi oss i Harriets barndom, ibland i Yanas, och ibland i Oskars och Harriets kärleksförhållande. På så vis lägger romanen ett pussel, där en bild av två, tre generationers föräldraskap och våndor sakta växer fram. Det är elegant, och ganska spännande, om än inte särskilt originellt.

Då tänker jag inte bara på handlingen eller motivet (den samtida borgerliga familjens inre konflikter), utan framför allt på formen. För har inte detta blivit det mest konventionella sättet att berätta dessa historier: via de individuella perspektiven, mer kalejdoskopiskt än kronologiskt? Modellen är Julio Cortazars Hoppa hage, snarare än Thomas Manns Buddenbrooks. Varför? Vad ska alla dessa hopp fram och tillbaka i tiden, och mellan personerna, egentligen vara bra för?

Det kritiska svaret: för att alla cliffhangers är ett sätt att göra innehållet lite mer intressant. Det välvilliga svaret: för att romanen säger något viktigt genom sin uppbrutna form. Som att vi sitter ihop över generationsgränserna. Att personliga fel och brister går i arv, och följaktligen inte är så personliga ändå. Eller att tidens gång på ett sätt är illusorisk. En kronologisk berättelse skulle dölja detta, och den skulle också tvingas bestämma sig för vilken av gestalterna som var viktigast. Schulman ger alla tre samma tyngd.

Läsaren blir alltså snart klokare än romangestalterna, som därmed efterhand blir lite ointressanta, även när dramatiken skruvas upp

På så vis är detta en humanistisk, rent av demokratisk roman. Perspektivskiftena förmedlar en lojalitet med de inblandade personerna. De får komma till tals med alla sina egenheter och brister, vilket gör att man till sist förstår dem, även den till en början jobbiga Harriet. Det är både elegant och effektivt.

Fast den beskrivningen bör också utmanas. För på ett annat sätt är det något lätt auktoritärt över den uppbrutna formen. Romanen – den helhet där karaktärernas agerande och tankar är sammanflätade – tillhandahåller den kunskap som de enskilda individerna skulle behöva för att förstå sig själva. Läsaren blir alltså snart klokare än romangestalterna, som därmed efterhand blir lite ointressanta, även när dramatiken skruvas upp. Vi vet ju mer.

Bakom det vetandet ligger en annan metod än Peter Seebergs, om man nu ska återvända till den jämförelsen. Genom att lämna Dagmars tankar oskrivna i den där novellen gav Seeberg henne en frihet, både i fiktionen och i förhållande till läsaren. Vi vet inte vad hon tänker – ”Hon kunde tänka vad hon ville.”

Schulman däremot återger inte bara föräldrarnas replikskifte i detalj i den där förfärliga scenen, utan också Harriets reaktion. ”Harriet väntade på att pappa skulle säga något, men han satt tyst. Hon sneglade upp mot honom och såg hans uttryckslösa ansikte och hon tyckte synd om sin pappa, för att han inte hade fått som han velat.”

 

Ja, nästan hela tiden är romanen inne i personernas medvetanden och dikterar vad de tänker och känner: ”han för pappersmuggen mot munnen och precis innan han ska dricka drar han doften djupt in i näsan, och han känner de tropiska frukterna, och sen något som långsamt träder fram, en avlägsen, djup doft av persika.” Jaha. Persika. Överlag är dessa tankereferat ganska sensibla, men ofta blir de också ansträngda, ”litterära” i dålig bemärkelse. Det är som om karaktärerna inte kan rosta en brödskiva utan att erinra sig sin barndoms avgörande ögonblick.

Men litteraturens kraft ligger sällan i de vackraste formuleringarna eller finaste minnena. Utan i det oskrivnas frihet. Och det är något av en bristvara i Malma station.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln