Konsten att bygga sin egen likkista

Språklig egenart präglar Robert Åsbackas ”Kistmakarna”

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Robert Åsbacka (född 1961),  författare.
Foto: Karl Vilhjálmsson
Robert Åsbacka (född 1961), författare.

BOKRECENSIONER

Romanförfattaren (och fordom lyrikern) Robert Åsbacka, född 1961, kan sägas tillhöra den finlandssvenska litteraturen på så vis att han härstammar från Finland och ges ut av Schildts & Söderströms i Helsingfors.

Bor gör han emellertid i Eskilstuna där också hans nya roman Kistmakarna utspelar sig. Huvudpersonen heter Erik och är författare, frånskild och svårt medelålders. Hans ekonomi är som den är, eller som den tenderar att vara i skrået:

”Sanningen var att pengarna börjat sina. Min senaste bok kom ut 2013, och den sålde inte bra. Så resultatet av två års arbete blev tiotusen kronor före skatt.”

Men Erik är också aktiv socialdemokrat på hobbynivå, och det är tur att han har sitt lilla arvode från förtroendeuppdraget i socialnämnden, liksom kylskåpet och det kostnadsfria arbetsrummet/sovrummet på Farkh, Föreningen Arbetarkultur och Historia, en verksamhet driven av långtidsarbetslösa. (Läsare i Eskilstunatrakten gör förmodligen rätt i att anta att Farkh är en smärre omsminkning av Faie, Föreningen Arbetarhistoria i Eskilstuna. Den som googlar varde vis!)


Nåväl, efter Januariavtalet har ­Erik börjat ruttna på partiets verkställande av nyliberal politik. Via bland annat en bilradio letar sig Löfvens hurtiga regeringsförklaring in i berättelsen, och den lyckas till och med kontaminera en av bokens (ganska få) sexskildringar. 

Tilltaget är effektfullt, och bryter på ett tragikomiskt vis mot det eländiga status quo i vilket Erik, ­Kåre, Sonja och de andra på Farkh befinner sig – en tillvaro där det enda som möjligen pekar framåt är den studiecirkel de startat, i konsten att bygga sin egen likkista: 

”Det var kanske inte så dumt trots allt. Kistan skulle ju, till skillnad från arbetspraktik och ett än så välskrivet cv, förr eller senare komma till användning.”


Jag tycker mycket om Åsbackas prosa, så som den ter sig i Kistmakarna. Ofta, som i citatet ovan, går en lågmäld humor i dagen, men särskilt fäster jag mig vid den ovanliga anspråkslöshet som präglar ordval och tempo. Här tuggar man omsorgsfullt på sin digestive med litet d, och sedan masar man sig kanske ut på gården för en rök. Måhända är begagnad plywood ett bra kistmaterial? 

Undan går det inte, men Åsbacka är så pass skicklig att läsaren sällan blir rastlös eller disträ. Och minsann, nog pyr också en liten kärlekshistoria i skildringens marginal, så diskret utförd att knappast ens Erik hinner lägga märke till den, inte förrän på sidan 314, bokens sista. Slutet är bra!


I en roman om socialdemokratins eventuella jordfästning kan det förstås vara på sin plats med en svängom kring mordet på Olof Palme, men här tycker jag ändå att Åsbacka trampar snett. I Kistmakarna finns ett tillbakablickande sidospår om skotten på Sveavägen som tillför alltför lite för att motivera sin plats i romanen. Kanske har författaren i ett anfall av tvivel velat åstadkomma lite fart och spänning?

Det är helt i onödan, i sådana fall, för i övrigt uppvisar Åsbacka i Kistmakarna en språklig egenart och kraftfullt i nivå med de finlandssvenska och i Sverige mer kända generationskamraterna Monika Fagerholm och Kjell Westö

Som skildrare av bedagat föreningsliv och mellansvenskt suicidalväder torde han ha få medtävlare över huvud taget. 

Det är action nog för mig.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.