Ett misslyckat försök att berätta om våldet

Vi får fortsätta vänta på en relevant bok om papporna

Publicerad 2022-10-31

Beata Hansson och Vesna Prekopic har skrivit ”Papporna, sönerna, våldet”

Det eskalerande grova våldet i vårt samhälle är helt uppenbart ett mansproblem.

Hur föreställningar om manlighet, och relationen mellan söner och fäder bidrar till våldsspiralen är utan tvekan något som behöver utforskas mer i detalj.

Och det är precis vad den här boken säger sig vilja göra.

Därför vill jag tycka om den.

Tyvärr misslyckas den redan på konceptstadiet, eftersom författarna inte kan, vill eller orkar hålla kursen.

Om boken ska handla om sönerna, fäderna och våldet – varför handlar den i så stor utsträckning om social utsatthet och förortsproblematik i allmänhet?

Varför får vi nästan uteslutande höra myndighetspersoner, eldsjälar och reformerade före detta kriminella, personer som anstränger sig för att göra rätt – och inte dem som fortsätter göra fel?

Det finns män som dagarna i ända sitter på kafé med sina vänner istället för att ta hand om barnen, får vi antydningsvis veta.

Flera av de män som faktiskt intervjuas har förstås intressanta saker att säga. Men deras historier tas inte tillvara

Är det inte hos dem författarna också borde sitta?

Det finns personer i boken som försöker peka i rätt riktning. Socialarbetaren Bettan Bywald till exempel, som säger att förortspapporna sitter tillsammans i gubbföreningar och ”ömkar sig själva”.

Men till gubbföreningarna kommer vi aldrig.

Flera av de män som faktiskt intervjuas har förstås intressanta saker att säga.

Men deras historier tas inte tillvara.

Författarnas uttalade ambition att låta männen ”komma till tals, utan att vi avbryter dem” är begriplig i en offentlig kontext där allt för många tycks vagga omkring med den intellektuella snuttefilten att varje försök att åskådliggöra en fråga är otillräcklig eftersom verkligheten egentligen är mycket mer komplex.

Det är lättja, maskerat till djupsinne.

Precis som de sämsta kartorna ritas i skala 1:1, så skrivs de sämsta texterna av dem som tror att verkligheten är för snårig för att låta sig reduceras till en begriplig historia.

Den som vill förstå samhället måste visserligen samla in vittnesmålen om det så brett det bara är möjligt.

Den som vill berätta om samhället måste dock göra motsatsen, och våga bygga av rösterna sin egen historia.

Det är författaren som måste visa oss elefanten – inte låta person på person omständligt beskriva än en bete, än en svans och än ett bakben.

Oviljan att välja, reducera, berätta märks på fler sätt.

En av journalistikens viktigaste regler är ”kill your darlings”. Det betyder att formuleringar, citat eller perspektiv som du kanske älskar ändå måste offras om de inte bidrar till just det du ska skriva.

Det framstår som att författarna gjort det motsatta: Alla de pratat med ska med, oavsett om de har något att tillföra eller inte.

Historien om papporna, sönerna och våldet är onekligen viktig.

Den återstår så vitt jag kan bedöma fortfarande att berätta.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln