Alla är beredda att döda varandra
Mörk framtidsvision av ett självständigt norr
Uppdaterad 2020-11-17 | Publicerad 2020-11-08
Det går inte så bra för världen just nu. Klimatförändringarna står som spön i backen, vi har börjat förstå vad en pandemi kan innebära, och politiskt tycks världen mer splittrad än någonsin.
Kort sagt, världen är ungefär som den brukar vara, som Charles Dickens sa i Två städer 1859, en tid när världen också föll sönder. Försöker åtminstone jag trösta mig med. Mänskligheten står alltid vid randen av en avgrund.
I dystopin Nattavaara – roman i katastrofernas tid har mänskligheten tagit ett avgörande kliv framåt, rakt ner i avgrunden. Det är en inte alltför avlägsen framtid, när den digitala världen redan är historisk för de flesta, precis som elektricitet, motorfordon och massmedia. Byteshandel och självhushållning gäller i Nordmark, som området i Norrbotten heter efter att ha förklarat sig självständigt. Sverige är en annan värld, långt bort.
Där växer tonårsgrabben Erik upp, i en familj som lever på svältgränsen eftersom klimatförändringarna påverkar skördarna. Det gör också den tidigare hemtjänstchefen Marja och hennes Mårten, även om Mårten var en prepper när civilisationen föll samman, såg till att sommarstugan var försedd med det nödvändigaste.
Fast förutseende hjälper bara till en viss gräns. En dag är Eriks föräldrar döda, en dag försvinner Mårten. Erik ger sig av med sin lillasyster till centralorten Kiruna, Marja tvingas färdas på andra vägar.
Det är från Kiruna Nordmark styrs, av den enväldige jarlen Sebastian Hall. Om nu envåldshärskare någonsin är enväldiga. Det krävs mer än en karismatisk personlighet för att hantera makt. Bakom honom rör sig en skicklig skugga, Daniel Hartmann, begåvad nog att inse att han inte är marionettmästare, men ändå kan dra i många trådar.
Det har kommit åtskilliga nordiska dystopier de senaste åren: Lars Wilderängs Stjärnklart (2014), Mats Söderlunds trilogi Ättlingarna (2018-2020) och Emmi Itärantas Minnet av vatten (2017), för att bara nämna några. De två senare räknas som ungdomsböcker; jag är inte säker på var åldersgränsen går. Ofta brukar ungdomsböcker vara mer spännande än vuxenböcker, och såväl Stjärnklart som Nattavaara är så bra berättade att de skulle kunna vara ungdomsböcker. Kanske för att science fiction i sig är en så nyfiken, uppfinningsrik genre.
Nattavaara har den detaljrikedom som behövs i en framtidsskildring, och Margit Richert och Thomas Engström bygger sin berättelse med flera huvudpersoner med olika bakgrund, som tillsammans ger en större bild av Nordmark. En levande värld växer fram med eget rättssystem och historia, och ständiga antydningar om sånt som skulle kunna få egna berättelser, som den samiska gerillarörelsen eller flyktingarna som lämnar Sverige.
Stundtals är det som att läsa Game of thrones korsat med Mad Max II, eller varför inte en mer pessimistisk variant av Isaac Asimovs klassiska science fictionverk Stiftelsen. Här finns maktspel, intriger, en något överraskande återuppstånden stalinism och rätt dassiga utsikter för våra hjältar. Själva Nattavaara, dit flyktingarna förs, påminner om mänsklighetens värsta ögonblick.
Det är en mörk framtidsvision, där nästan alla är beredda att döda varandra om de känner sig hotade, eller helt enkelt bara har något att vinna på att döda. Och det är egentligen mitt enda problem med boken: det blir en alltför enahanda uppräkning av förluster, misslyckanden och stäckta förhoppningar. Trots alla enskilda spänningsmoment finns det inte mycket hopp för någon, och det blir i längden lite för meningslöst.
Fotnot: Thomas Engström och Margit Richert medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Lotta Olsson, kritiker i Dagens Nyheter.
