Patetiska erövringar i kulturbranschen
Sjölin har skrivit en kul bok på storkuks-Expressen
Publicerad 2021-07-06
Daniel Sjölin har tillhört kategorin författare som alltid får bra recensioner men förmodligen inte säljer särskilt mycket. En älskvärd, utdöende art som även jag tillhör bortsett från det där med recensionerna. Men på senaste tid har något hänt. Podden Två män i en podd med Eric Schüldt har fått fokus att skifta. Det är Sjölin som framträder, utan skydd av fiktionen eller programledarroller.
Nya romanen Erövraren är ännu ett exempel. Att lansera det som Sjölins återkomst till romanformen efter mer än tio år känns dock magstarkt. Snarare är det en långnovell på Expressens hemsida, och underhållande sommarläsning. Kulturchef Karin Olsson går steget längre, och pitchar idén som att de härmed ”återupplivar 1800-talets följetongstradition”. Dostojevskij, Expressen Kulturs storkukssjälvförtroende – potato potato.
Men det är väl inget att negga över! Kul att någon gör något, även om det är oklart varför inte t.ex. DN:s följetonger varje sommar eller Tone Schunnessons novell för GP där läsarna var med och bestämde handlingen, räknas.
Nu har Sjölin fått anpassa sig till kvällstidningsformatet. Då blir ämnet mer klickvänligt än vanligt – realism om kulturmannen med en huvudperson som bär en del yttre likheter med författaren själv, till exempel ett programledarjobb på SVT. Här försöker han dessutom ligga med vikarierna. En förestående skilsmässa får honom att för första gången i livet leva ut det där svinet han (alla?) har inom sig.
Men helt lätt är det inte att vara erövrare när man samtidigt upprepar sitt självhat. Alla kan se att den eventuella fyrtioårskrisen mest är patetisk, inklusive han själv. Så varför denna hets att motarbeta honom? Ingen kan väl ändå äcklas lika mycket som han själv? Sådana frågor ställer boken på ett både lättsamt och riskfyllt sätt. Mot slutet befinner han sig i Enskedevillans källare, som en Kafkas skalbagge, med sprit och cigg och som enda mål att undvika isdrottningen till exhustru.
Det är roligt och rappt, även om det känns som att den verkliga återkomsten till romanen sker i kommande Romanen utan A. Ett projekt som för övrigt fått oväntat mycket uppmärksamhet på förhand. Beslutet att utelämna bokstaven a ur manuset får orimligt många att gå i taket, trots att den inte alls verkar handla om Alan Kurdi, även om det kanske markerade startskottet för idén.
Författare som är sämre än Sjölin irriterar sig på pretentionerna istället för att glädjas över de sällsynta fall då författare vågar prova olika former och genrer. Erövraren är att betrakta som ett av många intressanta sidospår, en underskattad förmåga i sig.
