Konst, droger & ung, bråd död
Anneli Jordahl om ”Basquiats änka” av Jennifer Clement
Publicerad 2017-01-09
”Det finns inga svarta män på museerna.” Jean-Michel Basquiat var mycket klar över varför han målade. På 80-talet blev han den första afroamerikanen som eftertraktades på New Yorks konstscen. Kritikerna jämförde hans färgsprakande nyexpressionism mer med graffitin än vad han själv önskade. Uppfordrande frågade han sin flickvän Suzanne Mallouk: Vem är den bästa målaren av Francesco och mig?
Clemente, alltså. Nervigt jämförde han sig med andra konstnärer i ropet: Julian Schnabel och Keith Haring. Den allerstädes närvarande Andy Warhol blev däremot mer som en fadersfigur för honom.
Författaren Jennifer Clements kände Mallouk när det begav sig. Biografin som gavs ut för sexton år sedan har Niclas Hval lyckas översätta till cool svenska. Allt berättas i tredje person med Mallouks febriga monologer insprängda.
Först lyser texten lika lyriskt stämningsfull som Patti Smiths Just kids, sedan drar den åt det svepande lättviktiga. Här är två talangfulla unga som ville göra avtryck och röra sig bland likasinnade. Dansa på New wave-klubbar dit folk gick klädda i lager på lager och tuperat hår, likt Madonna i filmen Desperately seeking Susan. I verkligheten blev Madonna dessutom en av Basquiats många älskarinnor.
Debbie Harry i Blondie blir den första som köper en målning och berömmelsen drabbar honom. Utåt blir han den spektakulära konstnären som målar i Armanikostymer han sedan slänger. Inåt förtärs han av skräck för rasister, för Ku Klux Klan. Inte ens som kostymklädd rikeman lyckas han fånga en taxi.
Paret lever i ett eskalerande drogrus. Basquiats beundrar dem som dött i överdoser, som Jimi Hendrix. Redan tidigt kallas Mallouk makabert nog för Basquiats änka.
Hennes underdåniga lojalitet – trots svek och monstruös aggressivitet – blir slutligen outhärdlig. Tack och lov vänder det. Suzanne Mallouk är en överlevare, medan Jean-Michel Basquiat dör redan 1988, 28 år gammal.
Jennifer Clements senaste roman En bön för de stulna handlar också om kvinnor i drogkulturer. Men den är renons på glamour, allt utspelar sig på Mexikos landsbygd, svårt drabbad av knarksyndikaten.
Basquiats änka är underhållande som ett reportage i Vanity Fair. Det som riktigt biter sig kvar efter läsningen är en sidoberättelse. Suzannes mer ordentliga afroamerikanska pojkvän, Michael Stewart dödades av polisen för en struntsak. Ingen ställdes till svars.
Jean-Michel Basquiats oupphörliga rädsla för de vitas brutalitet hade fog för sig.
