Filosofiskt, men Lars Norén är ingen filosof
Magnus Ringgren hittar både guld och gråsten i ny samling av småtexter
Publicerad 2018-01-04
Det var en märklig podcast. De flesta avsnitten var kortare än en minut.
Fragment, en serie texter av Lars Norén från boken med samma namn från 2015, ligger fortfarande kvar på Sveriges Radios hemsida. Boken var väldig medan radioprogrammen var mikroskopiska.
Nu kommer nästa pappersbumling under titeln Fragment II. Nästan kilot, bara några ord per sida. Tyngden är inte bara papperets – texterna är sten och guldtackor om vartannat.
Norén pendlar här mellan aforism och poesi. Ibland bygger han en miniatyrscen för teatern, ibland en imaginär målning. Mycket kretsar kring filosofin, men Norén är ingen filosof. Han borde ha lyft bort de urkokta märgbenen Nietzsche, Heidegger och Simone Weil ur grytan före servering.
Detsamma kan sägas om poeter som Hölderlin och Celan även om de inte alls dominerar så som de gjort i tidigare skeden av författarskapet. Å andra sidan noterar jag tacksamt en skarp kritik av Heidegger, 80-talets antimodernistiske guru som faktiskt var nazismen behjälplig, ideologiskt och administrativt. Förintelsen är Noréns centrala existentiella plats, och han börjar se dess idéhistoria klarare.
Att han inte är filosof märks också i hans religionskritik. ”Religion är fascism, fascism är religion”. Ibland går det åt helvete för aforistiker; för den eleganta formuleringens skull förgasas begreppen och tappar kontakten med sina definitioner. Det där citatet får mig att tänka på en usel vänster som kallar allt obehagligt för fascism, från koncentrationsläger till griniga busschaufförer.
Om man bortser från Noréns egenuppfattning så framstår han som en djupt religiös författare. Han känner sig hemma i en kristen vänster, ofta på katolsk botten. Han är förtrogen med olika versioner av religiös mystik. Jag tror att felet ligger i att han inte läst tillräckligt mycket teologi för att känna igen sig i teologin. Och om han hade begrundat Markusevangeliets version av Jesu död skulle han sett att berättelsen är mycket norénsk.
Jag märker att jag gnäller, och det är inte meningen. Litteratur är något annat och mycket mera än idéer. Det här är en vis bok, en bok att vistas i, en bok utanför marknaden, en bok bortom realismen, en bok som lyser klart: ”Vissa verk kan visserligen skina som tända lampor men efter ett tag känns deras ljus lika onaturligt falskt som en lampas sken i solljus – men den effekten får nästan alla verk som låter sig objektifieras av marknaden.”
Det som jag tar med mig ut ur denna väldiga bok är trots allt poesin. Två dikter på tre ord vardera – jag kunde valt annat:
”Vattnet smakar krig.”
”Världen är andedräkt.”
