Blytungt stoff

Publicerad 2016-01-29

Viktoria Jäderling klipper med ögonen åt Merethe Lindströms landsbyggdsidyll

Merethe Lindström (f 1963) är en norsk författare. 2012 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris för ”Dagar i tystnadens historia”.

I norska Merethe Lindströms fjärde bok på svenska – efter bland annat den fina romanen Dagar i tystnadens historia – finns ett skrivande jag som heter Merethe. Hon skriver noveller, romaner, essäer, samt den text jag nu läser. Den andra huvudpersonen, textens du, är den högt älskade, problematiska, knarkande, bipolära målaren och maken, som heter Mats.

Mats och Merethe, jaget och duet, har med sina barn flyttat till ett hus på landsbygden, där det är tänkt att de ska skriva och måla.

De söker ro på landet, men det finns bara oro, när blicken sveper över de stumma åkrarna som liknas vid skriften själv, över hundarna som far mellan de snöklädda träden, över faderns tavlor i det förflutna och du:ets tavlor i nuet.

Döttrar, söner, fäder och mödrar, arkitekter, målare, hotellägare passerar revy som korta filmremsor. De vemodiga återblickarna härbärgerar ett blytungt psykiskt material av schizofreni och depression, rotlöshet och ångest. En sorts handlingsförlamning ligger som en matta över texten och tillvaron där skrivandet blir ett sätt att överleva, att nagla fast det undflyende du:et och världen.

Lindström bygger upp en osäkrad stämning där man inte vet vems psykiska kollaps man bevittnar, vem som ska svika och försvinna, är det jaget eller du:et?

Stoffet i romanen är alltså grymt, med djupt obehagliga scener av barnets avgrundslika övergivenhet och åldrandets dimmiga hjälplöshet. Sekvenser med övergrepp och barnmobbning, med elaka, ansvarslösa vuxna. Och ändå. Denna flod av minnesanteckningar, drömmar och promenader präglas av ett för mig skumt trauma. Varför känns inte detta rakt igenom angeläget, frågar jag mig.

Problemet har med autofiktionen att göra och den beslöjade, konstfullt sökande stil som bär upp den. Lindströms blick är beundransvärd; skarp och noggrann och siktar mot de outgrundliga djupen, men det är som om den samtidigt är uppslukad av sin egen noggrannhet, sin egen skärpa, sin privata undersökning och livsuppehållande skrift. Sin egen melankoli.

Snart börjar jag klippa med ögonen vid de smakfullt trevande kommatecknen, de som skulle kunna vara små årtag som driver på läsaren i ett tvingande flöde av text, men i stället blir små sövande smekningar, riktade både mot läsaren och texten själv, i en farlig självsmekning, ett hermetiskt malande, mellan jaget och texten, mellan olika pronomina.

Då spelar det ingen roll att det är välskrivet och sant, att Lindström är en ”duktig observatör”, som det olyckligt står i ett kritikercitat på baksidan av boken. Det vill säga, enligt min mening olyckligt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.