Läsa, skriva, ligga med cynism och sarkasm
Eva Baltasars ”Permafrost” är första delen i hyllad trilo
Publicerad 2025-02-01
Permafrost av Eva Baltasar
Hur ska man leva det liv man fått? Särskilt om man ständigt måste leva det i opposition mot de strukturer och förväntningar som ens familj har på en?
Eva Baltasar är en prisad katalansk poet som nu introduceras på svenska med prosadebuten ”Permafrost” i översättning av Ellinor Broman – första delen i en hyllad trilogi om kvinnors villkor.
Här får vi följa en relativt ung författare som tillbringar dagarna med att läsa konstnärsbiografier och filosofer, skriva sitt jag, och inte minst ligga med sina många men kortvariga älskarinnor. Hon flyttar runt i Europa, tar halvhjärtat jobb eller hyr ut ett rum för att få det att gå runt.
Allt hon upplever är till för det egna skrivandet och processas mot den egna subjektiviteten.
”Permafrost” är en kort bok i korta kapitel som är skriven i en lyrical essay-tradition med, som jag tolkar det, självbiografiska förtecken – i samma anda som till exempel Maggie Nelsons ”Argonauterna”. Men jag upplever Baltasar som både stilistiskt och tematiskt stelare och trängre än Nelson.
Även om det till viss del kan vara spännande att följa den självständiga protagonisten stör jag mig på hennes cynism och sarkasm, hennes ovilja till alla slags bindningar som kräver av henne att hon kommer ur sig själv och öppnar sig för andra, samt hennes koketterande kring hur stark sexdrift och dödsdrift hon har. Inte en sekund tror jag på att hon verkligen kommer utföra det självmord som det pratas om och görs halvdana försök till boken igenom. Som mycket annat känns det mer som en litterär konstruktion än något levande av kött och blod.
Mammahatet och föraktet mot den syster som beskrivs som inskränkt, konventionell och falsk, då hon valt familjen, vet inga gränser. Allt detta får mig att undra vad det egentligen är för etik som Baltasar skriver fram?
Lesbiskheten prisas och heterosexualiteten bashas – gott så med tanke på de massiva homofoba strukturer som omger jaget. Men måste den lesbiska subjektiviteten skrivas fram som så autonom och självtillräcklig?
Men mot slutet tar boken en lite oväntad vändning, och en etik som ligger närmare mitt hjärta skrivs fram. När jagets sexåriga systerdotter Clàudia läggs in på sjukhus på grund av en infektion som gjort henne blind med osäker prognos är det vår författare som vakar vid hennes säng, då systern har både en bäbis, ångest och depression att hantera: ”Jag kramar om henne och hon kramar om mig. Jag tror aldrig jag har känt mig så omfamnad tidigare. Clàudia sätter örat mot mitt bröst och lyssnar på mitt hjärta, som uppmuntrat börjar slå allt snabbare. En hårdrocksvariant av en vaggvisa växer inuti mig och får permafrosten att börja smälta. Jag krackelerar. Jag krackelerar och det enda jag gör är att låta ansiktet sjunka in i Clàudias hår, som är vackert och glänsande även i rummets lysrörsbelysning.” Äntligen krackelerar den permafrost som bokens titel syftar på, och författaren måste komma ur sitt skal och visa kärlek och omtanke till någon annan.
