Trasigt, störigt och riktigt fascinerande
Vivian Gornicks blick är både varm och rå när hon granskar New York och sina vänner
Publicerad 2022-02-17
Sedan New York Times i metoos kölvatten utsåg den radikalfeministiska essäisten, memoarförfattaren och New York-skildraren Vivian Gornicks klassiker Fierce attachment (1987) till en av de senaste femtio årens bästa memoarer, har hon gjort retrospektiv karriär också i Europa. Natur och kultur passade i höstas på att återutge Inger Johanssons översättning från 1987, och nu kommer Gornicks flanör-, minnes-, tankebok Den udda kvinnan och staden i svensk översättning av Maria Lundgren.
När Gornick skrev Starka band om en inflammerad mor-dotterrelation var hon knappt femtio år och modern åttio. I Den udda kvinnan och staden är hon själv åttio, moderns osaliga ande är fortfarande närvarande, liksom skärvor från tidigare böcker: uppväxten i det judiska Bronx, den efterlängtade vägen därifrån, vännerna, sexlivet och skrivandet.
Hennes blick är på samma gång devot och rå när hon nagelfar sina vänskapsrelationer eller blixtbelyser scener från de ensamma promenaderna på New Yorks gator. Hela tiden balanserar hon mellan det bottenfrusna och det vidöppna: när hon beskriver mannen utan biljett som vägrar gå av bussen; pojken på tunnelbanan med ett enormt, vanskapt huvud, ”det mest deformerade [hon] någonsin sett”, som sedan blir vackert; eller det härjade fylleparet om vilket hon skriver: ”Inser ni inte att man måste vara mer attraktiv än ni om man ska spela upp den här scenen?”
Hon är trött på att be om ursäkt för att hon är dömande, varför skulle hon inte vara det, hon gillar att vara dömande. Med sin vän Leonard säger hon sig dela ”det trasigas politik” – han är bög, hon den udda kvinnan – en fatalistisk känsla av att ha fötts in i en orättvis värld, ett missnöje ur vilket deras bråkiga men solidariska samtal om ”det olevda livet” får bränsle. Rädsla, skam, vrede är grunden för vänskap bland terapikulturens barn, skriver hon i ett av sina självsabotage, inte att få syn på varandras bästa jag: ”Det är vår kulturs största illusion att våra erkännanden skulle visa vilka vi är.”
Inte konstigt att det trasigas politik speglar sig i bokens trasiga poetik, fragmentarisk och ofullkomlig som den är. Bitvis liksom good enough i sitt opolerade speglande av litteratur, minnen och gatuanekdoter, där jag som frustrerad läsare lämnas kvar i sprickorna och tomrummen, i det olevda livet efter en ensam udda kvinna. Det är både störigt och fascinerande.
