Abstrakt dösnack står i vägen för poesin

Här finns det mesta – utom viljan att bli mött och förstådd

Magnus Ringgren

helskärm

”Orange torsk. / Röda tänder.” Så ska en diktbok börja! Med en pisksnärt som i Ravels pianokonsert i G-dur. Men vad kommer sen?

Avantgardet har suttit vid makten i svensk poesi mycket länge nu. Allt lunkar på, ingen har kraft att göra uppror. Också Jörgen Gassilewski lunkar på; han är en av de centrala figurerna i avantgardets maktparti. Den där pisksnärten inleder hans nya bok Ballongen som befinner sig på gränsen mellan poesi och filosofisk traktat, mellan sinnlighet och begreppsanalys, mellan våld och psykologiska subtiliteter. En och annan berättande flisa finns också bevarad djupt inne i textmassan.

Pisksnärtarna kommer då och då: ”Varje finger är sadistisk ondska.” (Norén eller hur?) ”Någon som är snäll dödar dig.” Men de kommer för sällan. I vägen för poesin står en mängd abstrakt dösnack, som en lite berusad åldrande Wittgenstein. 

Ty temat kunde vara hans – som haptiken, alltså tänkandet kring kroppskänslan och kroppsrörelserna. Jag tror också att man kan ana – säker är jag inte – Foucaults analyser av makt och underkastelse. Man anar det i en av begreppskedjorna: realisering – tillgängliggörande – bemäktigande – övergrepp – död. Några ord ser ut som en innehållsförteckning till en uppsats om Foucault: ”Makt. Inflytande. Resurser. Förtroende. Auktoritet.” 

Resten undandrar sig i stort sett mitt förstånd.

Man kan se en boksida som platsen där författare och läsare möts, där förståelse och dialog uppstår. Hos Gassilewski finns skrivviljan, tänkandet, djuplodandet (om så bara några centimeter under marken hos svampmycelet). 

Men viljan att bli mött och förstådd finns där inte. Åtminstone den läsare som är jag blir bortmotad av det teoretiska men samtidigt sönderstyckade språket. Jag har nog inte gått rätt kurser för att kunna hänga med.

Detta är gjort för avantgardets interna bruk, inte för – om de nu finns – ”vanliga poesiläsare”. Dessutom blir jag nertryckt i mina mest pessimistiska gamla kängskaft (kanske av märket Foucault också de). Här finns inget hopp, inget alls – som hos en humorbefriad Beckett eller en stapplig Cioran. Alla är inlåsta i sina kroppar, de andra tycks inte finnas på allvar. ”Någon som är snäll dödar dig.”