Ryssland – en historia om tusenårigt förtryck

Per-Arne Bodins bok om rysk kultur sätter ortodoxa kyrkan i centrum

Publicerad 2022-04-16

”Vladimir hette det gamla Kievrikets grundare, som sedan mitten av förrförra seklet står staty i Ukraina men sedan sex år också i Moskva. För skulptören av Moskvastatyn uttrycker den visionen om att Ukraina hör till Ryssland” skriver Göran Greider i sin recension av Per-Arne Bodins ”Rysk kultur i tusen år”.

Historien är en mardröm jag försöker vakna ur, heter det i James Joyces Ulysses. Och jag kan inte låta bli att tänka på det berömda yttrandet när jag läser Per-Arne Bodins Rysk kultur i tusen år. Hans bok skrevs innan anfallskriget inleddes men den ger fantastiska perspektiv på den långa ryska historien – hur allt liksom tyngs av seklers strider om vad som är ryskt och inte ryskt.

I dag finns det hyperkonservativa tänkare som drömmer om ett Ryssland där huvudstaden heter Kiev (Kyiev på ukrainska). Flytten av huvudstaden från Moskva till det nyanlagda Petersburg 1712 ser de som ett förräderi mot det sant ryska och Peter den store som en tsar som ville göra Ryssland västeuropeiskt. I Putins Ryssland står Peter den store lågt i kurs.


Per-Arne Bodins bok panorerar över den ryska kulturen men gör detaljerade nedslag kring olika konstnärer och händelser. Den är mycket personligt hållen och smått excentrisk när den pendlar mellan analyser av alltifrån urgamla ikoner, rysk bal-tradition till den nya konstitution som giftigt löder samman tsarvälde, Sovjetvälde och dagens Putinregim.

På sätt och vis blir det ryska här exotiserat, ungefär som när man i Tintinböckerna läser om Bordurien och Syldavien. Men Bodins djupa kunskaper ger till slut en bild av det ryska där allt finns med: Den politiska kulturen av ständigt envälde och samtidigt de unika bidragen till världslitteratur och världskonst.

Men det är det där med historiens mardröm. Vladimir och Volodymyr – Putin och Zelenskyj bär samma förnamn, i rysk respektive ukrainsk tappning. När Putin i en ökänd essä skriver att Ukraina är en självklar del av Ryssland anser han sig luta sig mot historien.


Och Vladimir hette det gamla Kievrikets grundare, som sedan mitten av förrförra seklet står staty i Ukraina men sedan sex år också i Moskva. För skulptören av Moskvastatyn uttrycker den visionen om att Ukraina hör till Ryssland. Ortodoxa kyrkan i Ukraina protesterade på sin tid mot att en staty restes över Vladimir, trots att det var han som införde kristendomen i Kievriket; man menade att det var fel att resa ett beläte över den man som avskaffade alla gamla icke-kristna beläten.

Med stor glädje läser jag Bodins bok, trots att den i så hög grad handlar om tusen år av förtryck, inte minst av livegna bönder och vanligt folk

Enligt legenden sände Vladimir ut en delegation i världen för att se vilken religion som skulle passa bäst i riket och när delegationen kom till Konstantinopel begeistrades den av den ortodoxa och himmelska riten i Hagia Sofiakyrkan. Kievriket blev ortodoxt och så också det Ryssland som några sekler senare fick sitt centrum i Moskva, av kyrkan och många makthavare betraktat som det tredje Rom (efter Rom och Konstantinopel). Denne Vladimir, död 1015, hade skandinaviskt påbrå – han förekommer i isländska sagor – och 2016 kom den ryska filmen Vikingen om hans liv.


Sverige har en viss roll i bygget av den ryska identiteten. När landets gammeltroende, som länge tvingades under jorden, angrep tsaren för att vara Antikrist, anklagade de honom också för att vara svensk, att supa med svenskar och klä sig som svenskar! Minnet av ett påstått slag mellan Ryssland och Birger Jarls här spökade.

Ett absurt faktum är att poeten Stagnelius skrev ett långt versepos där han hyllade Vladimir och Ryssland (i dag, i den svårt krigsskadade svenska debatten, skulle han nog anklagas för att retroaktivt gå Putins ärenden). Lika fascinerande är det att Peter den store, när han försökte reformera ett stillastående Ryssland, hämtade nya förvaltningsidéer från – Axel Oxienstiernas Sverige.


På många sätt står den ortodoxa kyrkan i centrum för Bodins bok. Trots att den i olika omgångar varit svårt förtryckt har den bevarat mycket av sin styrka. Bodin kan beundra den kompromisslösa kamp för de andliga värdena som de gammeltroende stått för, liksom för traditionen med Dårarna i Kristus, som kanske ekar vidare i Pussy Riots aktioner och Pjotr Pavlenskijs antimakt-installationer.

Stort utrymme ägnar Bodin åt ikonens historia. Ikonen är ett heligt föremål av ett slag som inte alls existerar i den protestantiska världen där dogmer snarare varit heliga. När coronapandemin nådde Ryssland åkte patriarken runt Moskva i bil med en känd ikonmålning för att rädda folket från smittan.

Otroligt nog är enligt Bodin ikonen närvarande också i ett av de mest modernistiska verken i världskonsten: Kazimir Malevitjs svarta kvadrat. Den sittande patriarken har fördömt den där kvadraten, men Malevitj själv – född i Ukraina av polska föräldrar – kunde tydligen se den som ett slags ikon.

Den 24 april i år infaller den ryska påsken. Många som besökt Ryssland har fascinerats djupt av kyrkans överdådiga, gravallvarliga och samtidigt jublande ritualer på påsknatten när en procession vandrar runt kyrkan och ett enormt pusskalas bryter loss och folk jublande ropar att Kristus har återuppstått. Även den gamle anarkisten Kropotkin var tagen av påsken i Ryssland, hur mycket han än avskydde landets alla reaktionära drag.


Så vad är Ryssland? Denna väldiga nation är i vart fall så oerhört mycket mer än makthavarna i Kreml. Den ryska imperialismen, som vi nu ser så tydligt, ligger latent i den mardröm som utgörs av den ryska historien: Den bygger på tanken att det ryska har en särskild mission i en dekadent värld och på rädslan för utländsk invasion, vilket förekommit gång på gång från Timur Lenks dagar och framåt.

Med stor glädje läser jag Bodins bok, trots att den i så hög grad handlar om tusen år av förtryck, inte minst av livegna bönder och vanligt folk. Det jag saknar är någon analys av det nittiotal då landet föll ner i kaos och oligarkvälde och till slut stod där med skattesatser så låga att en västlig nyliberal bara kan drömma om det.

Men också det enastående utbrottet av modernism kring första världskriget är tyvärr nästan frånvarande – kort sagt Den vrålande parnassen som är namnet på Gunnar Hardings och Bengt Jangfeldts klassiska bok om de radikala och experimentella författarna och konstnärerna som Majakovskij, Chlebnikov eller Lili Brik.

De ville ge den offentliga smaken en örfil, krossa hierarkierna och vakna ur mardrömmen och det är vad Ryssland än i dag behöver.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.