Absurd humor där maskinerna alltid har rätt

Marc-Uwe Klings roman Qualityland är bara en satirisk twist bort från oss

Cecilia Djurberg

helskärm

I en av den isländske satirtecknaren Hugleikur Dagssons många träffsäkra enrutingar står en moloken strecktjej vid sin digitala assistent och säger: ”Alexa, turn off my feelings.”

Rutan ploppar upp i mitt minne när jag läser tyske Marc-Uwe Klings Qualityland. Den hade mycket väl kunnat vara en illustration ur boken, som knappt går att beskriva som
science fiction eftersom vi bara befinner oss en ynka satirtwist ifrån en genomautomatiserad framtid.

I Qualityland lever människor och androider sida vid sida och en högre digital makt fattar alla ens beslut baserat på historik, insamlad data och vinstmaximerad konsumtion: Kärlek, sex, ekonomi och politik är resultat av övervakningskapitalistiska, algoritmiska förutsägelser. Den som försöker tänka själv och kämpa emot systemet får problem, eftersom alla avtal och förslag kommer med bara en enda ruta att kryssa i: OK.

Medborgarna rankas förstås utifrån detta system och när livet går dåligt rasar poängsiffran. Blir den lägre än 10 räknas man som ”värdelös” i detta klassamhälle som är en enda stor marknad.

Allt detta händer huvudpersonen Peter Arbetslös. Han har som alla invånare i Qualityland fått efternamn efter sin fars yrke. Själv arbetar han med att skrota defekta robotar.

Eller, han borde skrota dem, men sparar dem i hemlighet i sin källare och mobiliserar dem så småningom i en motståndsarmé. Någon avkomma som får Maskinskrotare till efternamn kommer det dock inte att bli.

Systemet avslutar Peters relation med flickvännen Sandra Administratör när hans samhällsstatus inte längre matchar hennes. I stället föreslår det att han ska dejta Melissa Sexarbetare som jobbar som ”opinionsbildare”, det vill säga med att skriva rasistiska kommentarer på internet. Hon lever ett hektiskt liv på grund av det stundande presidentvalet som står mellan en högerpopulistisk clownfigur och en android som inte kan ljuga, men som däremot kan manipulera algoritmerna.

Boken inleds med en kortfattad manual, som bland annat upplyser om att den inte kan anslutas till internet. Sen pågår etableringen av förutsättningarna så långt in i läsningen att jag sitter med fingret på deleteknappen för att avfärda Qualityland som ett småskojigt proof of concept.

Men den tar sig. Inte så mycket med litterär höjd, som med sin vibrerande absurda humor. Peter får plötsligt en rosa delfinformad dildo som han inte har beställt, och den är omöjlig för honom att lämna tillbaka eftersom postorderfirman vägrar acceptera att deras beräkningar av Peters preferenser slagit fel.

I denna rådande ordning som hävdar att maskinerna aldrig har fel utkämpar Peter en kafkaesk kamp för att få rätt, och slippa betala för något han inte vill ha, likväl som att bevisa att han lever fel liv för att maskinerna gjort fel i hans profilering.

När han söker hjälp hos den kloka Yodafiguren ”Den gamle” och denna dåtidsfilosofiske gamla datornörd presenterar honom inför frågeställningar om frihet, betonas bokens
seriösare, orwellska anspråk: Lever de i en diktatur vars metoder är så sublima att ingen märker att de lever i en diktatur? Och är det verkligen en diktatur om ingen märker att det är en diktatur? Om ingen känner sig berövad sin frihet?

Akuta frågor om existensen och vad som står på spel för mänskligheten i den pågående automatiseringen av våra liv och samhällen tränger fram, men att kritiken tar form av tacksam situationskomik är nog den starkaste ledtråden till att HBO lockats att köpa loss rättigheterna för att göra tv-serie av boken.