Konsten att förundras
Flanören Teju Cole är mer intressant än författaren Teju Cole
Publicerad 2017-07-24
Förundran är ett ord – eller kanske snarare ett begrepp – som hemsöker Teju Coles essäer. Oavsett om det handlar om Tomas Tranströmers dikter, fotografi, klassiska skulpturer eller Obamas valseger 2008, dyker det upp, som en alldeles särskild kvalitet, en eftersträvansvärd effekt för konsten i stort. Förundran som i att stå inför någonting underbart, eller för att låna ett ord ur den här essäsamlingens titel, underligt.
Kända och underliga ting heter denna samling essäer skrivna under en åttaårsperiod. Formuleringen är lånad av Seamus Heaney, och det är också i klyvnaden mellan det underbara och det främmande, en sorts ambivalens, som jag finner Coles essäer som bäst.
Han är det själv på spåren flera gånger om. Som när han skriver om motsatsen till hemlängtan, nostalgi eller Heimweh, nämligen Fernweh: att längta bort. Längtan efter att få vara främmande någonstans.
Eller när han i epilogen skriver om ”den kusliga skrivkonsten”. Det kusliga är just det som är igenkännbart, hemtamt och borde vara tryggt, men som innehåller ett främmande element som gör det skrämmande. Das Unheimliche – det hemlika.
Teju Cole föddes i USA, men flyttade som liten med sina föräldrar till Lagos i Nigeria, där han växte upp, och återvände till USA först som student. I essän skriver han om sina egna fantasier om ursprung och förskjutningen av dessa fantasier i förhållande till verkligheten.
Som ni märker är resan, den geografiska förflyttningen, utmärkta utgångspunkter för Coles essäer om såväl konst, litteratur och politik. Rörelsen i rummet föder en rörelse i tanken. Således är flanören Cole en bättre, roligare och intressantare tänkare (och författare) än läsaren Cole, som i ärlighetens namn är lite snarkig. Konstvetaren Cole har en del att tillägga, men är lite för duktig för min smak.
Detta är förstås inte oväntat av författaren till flanörromanerna Öppen stad och Varje dag är tjuvens dag. Cole är också ett stort fan av den vandrande författaren W.G. Sebald, vilket man kan läsa om både i en intressant mejlkonversation med Aleksandar Hemon och i essän där Cole går i Sebalds fotspår några timmar.
Särskilt intresse ägnar Cole den amerikanske författaren James Baldwins resa till Leukerbad i Schweiz och dennes tankar om att vara svart i en helvit europeisk by. Femtio år senare gör Cole om försöket vilket resulterar i essän ”Svart kropp” som är en stark öppning på boken. Liksom den lilla resan med Sebald, som jag med ens får lust att läsa igen. Tack för det.
Det fysiska rummet är alltså en bra utgångspunkt för Cole, säger jag. Ja, och därmed också när han i någon mening skriver med och utifrån sig själv, och inte från ett falskt intimiserande ”vi”. ”När jag berörs av något vill jag bokstavligen sätta mig i dess ställe /---/ både som författare och fotograf”, skriver han i essän om René Burris fotografi ”Men on a Rooftop” i São Paolo 1960. Sökandet efter platsen där fotografiet är taget skickar iväg författaren på ett sökande som naturligtvis handlar om mer än så. Det handlar om ”det som inte går att veta. Vi tar oss ända fram till kanten, inte längre.”
Teju Cole är verkligen en finfin stilist. Han är bara liiiiiite för rättrådig för min smak, för välartad. Ibland – när han är alltför förtjust – hänfaller han i banala klichéer kring ljus och mörker, gott och ont.
Det finns en tendens till en för all del ytterst välformulerad och välargumenterad men för mig också alltför återhållen indignation över sakernas tillstånd: rasism, kolonialism, kapitalism, krig, ockupationspolitik, våld. Då skulle jag hellre se det raseri som ibland blixtrar till i en ironisk satir över amerikansk politik eller en inventering av Israels ockupation av Palestina omsättas i mer storskaliga utbrott.
