Förklara nu varför vi i Jokkmokk betalar mest

Christian Dauns ”Draksådd” går till botten med orättvis regionalpolitik

Publicerad 2021-08-12

Christian Dauns ”Draksådd” är ”ilsken och fin, rolig och sorglig om vartannat, balanserad utan att smaka trä”, skriver Thomas Engström.

I georgiska Svanetien är elen gratis för privatpersoner. Det beror på regionens dammar, som står för ungefär fyrtio procent av landets elförsörjning och på att separatism, inbördeskrig och ryska invasioner har etsat sig fast i folkminnet. Att en gång ha bott där och att nu bo i Jokkmokk, som har Sveriges mesta vattenkraft och samtidigt landets högsta elpris, är att påminnas om vår obefintliga regionalpolitik.

Eller ja, obefintlig är kanske fel uttryckt. Den svenska staten har sedan 1990-talet aktivt motarbetat lands- och glesbygd. Viktigast bland alla försämringar har varit att avskaffa den kommunala fastighetsskatten, som förr innebar att kommuner med rikliga naturtillgångar kunde ta ut en sorts hyra av de statliga exploateringsverken; det är i alla fall den stora skillnaden mot grannlandet Norge, där både offentlig och privat service är skyhögt mycket bättre oavsett var man bor.

Om det här har journalisten Christian Daun skrivit en riktigt bra bok – ilsken och fin, rolig och sorglig om vartannat, balanserad utan att smaka trä.


Daun är nu inte så kommersiellt tondöv att han döpt boken till ”Den svenska regionalpolitikens död 1989–2020”, även om det hade varit en helt acceptabel beskrivning, och han är inte heller så byråkratiskt lagd att han nöjt sig med det storpolitiska perspektivet. Nej, Draksådd är som man säger en mustigare historia än så. Och det är utmärkt för då blir den läst.

Det går inte att skriva en bok om svenska kommuners iver att ”sätta sig på kartan” utan att berätta om det magiska magplasket Dragon gate i Älvkarleby kommun, och Daun gör det med den äran. Det märks att han inte kan värja sig mot vd:n för den senaste ägaren Sifysosgruppen, Olle Larsson, och vem kan det? Larsson tycks rymma det bästa av beslutsam amerikansk optimism och gammal hederlig svensk svartsyn i en och samma person, och utan honom hade vare sig boken eller Dragon gate fått samma … lyster.

Daun menar att kommunernas heta tävlan ska förstås som en följd av EU-inträdet, då en fungerande, utjämnande regionalpolitik ersattes av en nyliberal huggsexa där små orter plötsligt skulle slåss med varandra om investeringar och inflyttning och skatteintäkter. Det är säkert till stor del sant, även om jag tror att EU-medlemskapet hade gått att hantera på helt andra sätt; politiker i alla europeiska länder har en fantastisk benägenhet att skylla tråkiga siffror och impopulära åtgärder på Bryssel.


Som det nu blev förstatligades fastighetsskatten med hänvisning till att man behövde finansiera den nya svenska EU-avgiften. Men man får väl skilja på kausalitet och korrelation, som forskarna säger. Det gick tydligen bra att sedermera avskaffa fastighetsskatten – utan att lämna EU.

Även om anekdoterna om Dragon gate och Medeltidens värld i Götene är nog så medryckande läsning blir bokens avslutande del, om bruksorten Lesjöfors nedgång och fall, den allra största behållningen. Man skulle önska att ”våra politiker”, som socialdemokraterna i Rosenbad av oklar anledning fortfarande kallas i folkmun, skulle göra sig samma omak som Christian Daun och faktiskt tillbringa lite tid på en liknande plats.

Eller att någon minister kom hit till konsumparkeringen i Jokkmokk och förklarade varför just vi ska betala mer för elektriciteten än vad man gör i någon annan svensk kommun.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.