Både spännande och sövande om Nordirlands terror

Berättelsen om den försvunna tiobarnsmamman engagerar mest i Patrick Radden Keefes bok

Uppdaterad 2020-06-12 | Publicerad 2020-05-02

Helen McKendry håller upp ett familjefoto. Längst till vänster syns hennes mamma Jean McConville vars försvinnande utgör ramen för ”Säg inget”.

När Storbritannien röstade för att lämna EU blev situationen i Nordirland återigen en fråga. Och relationen mellan Nordirland och republiken Irland har fortsatt att vara en av de hårdaste brexit-knutarna. Sedan Långfredagsavtalet 1998 har den lilla enklaven Nordirland mer och mer samsats med Irland och nu ska gränsen stängas, igen?

Det har varit lätt att fram tills på senare år glömma det tillstånd av krig som rådde främst under 1960-1990-talen, med terrorattacker från båda sidor (den protestantiska, lojalistiska respektive den katolska, republikanska), tusentals oskyldiga offer, hungerstrejkerna, attacker även i London. Dessa år, som lokalt kallats The Troubles, är temat för amerikanske irlandsättlingen Patrick Radden Keefes intressanta ”Säg inget”.

Boken är svår att sätta en etikett på. Kanske är det ett långt reportage, kanske en true-crime.

Ramberättelsen är Jean McConvilles försvinnande. Hon var 38 år, nybliven änka och ensamstående mamma till tio barn. McConville var född i en protestantisk familj, men gift med en katolsk man. Hon ryktades vara spion. Hon ansågs opålitlig och hon hade en gång väckt grannarnas ilska när hon tog hand om en sårad brittisk soldat.

Att det var IRA som låg bakom hennes försvinnande stod tidigt klart. Men vem och exakt varför? Och vad hade hon egentligen gjort?

Fallet med den försvunna Jean McConville ligger som en klangbotten genom hela skildringen av konfliktens sidor. Egentligen är ramberättelse fel ord, därtill är den alltför sporadiskt återkommande. Snarare är det som en kil rakt in i hjärtat på konflikten. Hon och hennes stora barnaskara försökte som alla andra fattiga nordirländare bara överleva. De enorma mänskliga konsekvenserna synliggörs mer i skildringen av familjen än i hela resten av boken.

”Resten” är relativt detaljerade beskrivningar av bägge sidors organisering och metoder. Namnströsslandet är på gränsen till irriterande (varför inget namnregister?) och turerna är många.

Radden Keefe håller en sorts balans i sin skildring av en sårig konflikt.

De vi som läsare lär känna något närmare är systrarna Dolours och Marian Price, ”Bombflickorna”. Deras engagemang i Provisoriska IRA, ”provos”, beskrivs ytterst noga liksom det förhållandevis misslyckade attentatet i London 1973, fängelsetiden, hungerstrejken, livet efteråt. Liksom Gerry Adams och Brendan Hughes tillhörde de en kärntrupp, som fick upproret mot britterna med modersmjölken.

Radden Keefe håller en sorts balans i sin skildring av en sårig konflikt. Eftersom den republikanska sidan skildras mer personnära, är det lätt att sympatisera med den och dess bevekelsegrunder. Samtidigt blottlägger han ett våldsförhärligande och en hänsynslöshet som är långt ifrån smickrande. Och över hela boken svävar dess titel: ”Säg inget”. Tystnadskulturen och lojalitetskraven är som hämtade från maffian.

I alla detaljer finns ett vagt mönster även om han inte egentligen analyserar så mycket. Men han pekar ändå ut The Troubles som en kolonial konflikt. Att Frank Kitson, en militär som ägnat större delen av sitt liv åt att bekämpa avkolonialiseringen i det sönderfallande imperiet, kom till Nordirland 1970 är ett faktum som Radden Keefe elegant pusslar in.

”Säg inget” är bitvis spännande, bitvis sövande. Nystandet i Jean McConvilles försvinnande blir till slut det som håller fast mig. Det är den bästa av alla historier i detta polyfona verk. Närvaron i skildringen av bostadsområdet, av syskonen, av smärtan, räddar hela boken och gör den läsvärd.

Det är bara ett år sedan en journalisten Lyra McKee blev skjuten till döds under kravaller i Derry. Och det blev nyligen känt att nordirländska kvinnor som ville göra abort måste åka båt till England på grund av coronarestriktioner, trots att fri abort infördes förra året. I dagarna har myndigheterna lovat att abort ska kunna utföras men nog blev det tydligt hur förvirrat läget är. Hur öppna gränserna ska vara och hur länge är lika oklart som att det är tydligt att konflikten aldrig riktigt löstes den där magiska påsken för 22 år sedan.

<div data-tipser-pid="5ee23f22b749d80001773ddf" data-tipser-view="compact"></div>

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln