Lyssna, tjejer
Anna Andersson om varför tonårsflickor inte bryr sig om goda råd från vuxna kvinnor
Publicerad 2017-04-01
Tonårsflickor vill väldigt sällan ha råd från äldre kvinnor. Det är dock inget som hejdar de äldre kvinnorna från att dela ut dem. Råden kan nästan alltid kokas ner till ungefär: Var dig själv. Lyssna på din egen röst. Vänta inte på att bli vald – välj själv.
Det är kloka råd, något att sträva efter hela livet. Problemet är bara att de är helt omöjliga för en tonåring att leva upp till eftersom man just då inte vet vem man är, vilken röst som är ens egen och inte vill något hellre än att bli vald.
Så det finns något omöjligt över två antologier som kommit ut i vår, Saker jag hade velat veta när jag var 15 (red Diana Olofsson och Johanna Wester) och Brev till min dotter (red Elcim Yilmaz). I båda skriver eller intervjuas mer eller mindre kända kvinnor – i huvudsak författare och journalister – i texter riktade till generationen efter sig själva.
”Brev till min dotter” kom till när Elcim Yilmaz fick veta att hon var sjuk, potentiellt livshotande. Hon lever ensam med sin dotter i förskoleåldern, och det är lätt att förstå hennes akuta behov av att berätta för sitt barn vem hon är och vad hon vill skicka med henne i livet. ”Vad skulle du skriva?”, var uppdraget hon gav medförfattarna.
Men få av dem lyckas följa upp den i god mening desperation som finns i Yilmaz egna text, som inleder boken. Det är begripligt att många utgår från sitt eget moderskap, hur starka känslor det har väckt och hur älskade döttrarna är men det blir rätt ofta sentimentalt, och tråkig läsning.
Ett undantag är Therése Söderlind som skriver om sin egen väg mot moderskapet, hur det gick från otänkbart till något hon längtade efter. Det står ut bland alla kärleksbetygelser och hennes kärva språk får mig att längta efter hennes nästa roman.
Annars blir det mer intressant när skribenterna går utanför relationen mor-dotter och ser sina barn som en del av samhället. Maxida Märak snuddar helt kort vid att hon och dottern är länkar i en hotad kultur, den samiska, och den erfarenheten hade hon gärna fått utveckla. Och Nabila Abdul Fattah och Anneli Furmark (den senare i serieform) är inne på det vi alla borde skriva brev om till dem som kommer efter oss; varför världen ser ut som den gör och vad vi (inte) gör eller kan göra för att åstadkomma en förbättring.
Men Elcim Yilmaz egen text står alltså ut. Den starka känslan kommer förstås ur sjukdomen (hon är i dag frisk) men hon har också en angelägen historia att berätta. På grund av våld och hedersförtryck har hon klippt med sin ursprungsfamilj.
Hon vet rimligen bättre än de flesta hur svårt det är att vara sig själv, lyssna på sin egen röst och göra egna val. Hennes berättelse är mycket berörande på ett mänskligt plan och givet vad vi har tvingats inse om hederskultur i Sverige är den viktig i ett vidare perspektiv. Yilmaz borde skriva en egen bok.
”Saker jag hade velat veta …” inleds också urstarkt, med en text av Bodil Malmsten. Den handlar om psykisk ohälsa, har ett enda råd – ”Ta inte livet av dig” – och borde delas ut som pamflett i alla skolor.
Annars gör Saker jag hade velat veta … att jag rätt ofta tänker på Agnes pappa i Fucking Åmål. I en minnesvärd scen försöker han trösta sin mobbade dotter med att det kommer att bli bättre, att hon som vuxen kommer att bli lycklig, vilket får Agnes att reagera med bestörtning: ”Jag är hellre glad nu, än om 25 år! 25 år, det finns inte!”
Det ringar in grundproblemet: som vuxen har man ett perspektiv på livet som man helt saknar, och faktiskt skiter i, som ung. Möjligen talar så Lena Andersson för döva öron men hon säger i alla fall som det är: det är inte lätt eller roligt att vara ung, det är normalt då att inte veta vad man är bra på och talanger kommer du att utveckla senare i livet. Jag önskar innerligt att unga tar till sig detta.
Det gäller också det råd Andersson ger, förutom Malmstens ett av de mest konkreta i hela boken: ”Börja. Aldrig. Banta. Aldrig. Aldrig.”
Jag gillar också när Seinabo Sey i slutet av intervjun med henne får frågan om det är något mer hon vill ta upp svarar: ”Ja, jag vill säga några ord om hur det är att vara hårig”, och sedan lägger ut texten om rakning. Det är ju sådant man undrar över när man är 15.
Överhuvudtaget skulle jag gärna ha sett fler konkreta råd. Alla som skriver har ju gjort det där perspektivbytet, från Agnes till Agnes pappa och om jag var 15 år skulle jag ha velat veta hur det gick till. Hur fick du ditt första fasta jobb? Hur fick du en studiotid? Hur lämnade du det där dåliga förhållandet?
En text som jag verkligen hoppas får 15-åriga läsare är Annika Norlins, om välsignelsen i att vara en late bloomer. Om den där känslan då man inser att man borde vilja röka och hångla men faktiskt inte vill det. Om hur man låtsas vilja fast man vet att de andra vet – ja, det där spelet i skolan som man senare förstod att precis alla spelade, fast på olika positioner.
Ja, jag kände igen mig i texten om att vara en late bloomer. Och det slår mig att den självbespeglande känsla böckerna ger mig nog handlar om att de mest bekräftar oss; vi som nu vet vilka vi är, lyssnar på vår egen röst och väljer själva. Det är ju trots allt något man inte kan läsa utan måste leva sig till.
