Tikkanens böcker är hypermoderna
Nya biografierna väcker läslust
Publicerad 2020-11-11
Få nu levande författares liv och skriv är så in i mikrodetalj dokumenterat som Märta Tikkanens. Läsare som följer den kända författaren kan säkert bättre redogöra för hennes privatliv än sitt eget.
I fjol kom brevbiografin Måste försöka skri-; korrespondensen med vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, och nu utkommer två sinsemellan olika författarbiografier. Kritikermottagandet av hennes mest berömda verk Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekssaga är därmed grundligt beskrivet. Liksom avskyn författaren på sina håll utsattes för på 70-talet.
Feminist och dessutom blottare, som de självutlämnande författarna kallades i Finland, är en dubbel börda. Det konstaterar finlandssvenska Johanna Holmström som har prisbelönats för sina -romaner och noveller.
Hon tänjer på biografigenrens gränser genom att närmast skönlitterärt dramatisera Märta T:s liv. Det doftar, låter och svänger om Tikkanens barndom. Holmströms tankar om hennes verk och samtalen med författaren själv blir en hög-oktanig läsfest. Genom Tikkanens litterära gärning lyfts feminismens landvinningar fram, med ett avslut i metoo.
Vad som däremot inte fungerar är att Holmström bitvis skriver in sitt eget liv för att visa att kvinnor står kvar och stampar, bland annat när det kommer till mäns våld. Det är inte riktigt genomfört och kommer in som förbryllande inslag, särskilt slutet med en metoo-händelse som borde ha blivit en egen bok.
Biografin orsakade strid i Finland. Märta Tikkanen och dottern Susanna Ginman bad Holmström ta bort namn och avsnitt som hon vägrade åtgärda, med hänvisning till konstnärlig integritet. Att skriva om en levande författare har sina begränsningar. När en oändlig massa tid tas i anspråk för samtalsmöten kan det vara svårt att stå fri.
Unikt för biografin är intervjuerna med barnen som är förvånansvärt lojala. Att paret Tikkanen via sina verk torgförde äktenskapsgrälen offentligt är en sak. Att de drog in barnen i det hela är en annan femma.
Ett thrillerartat moment uppstår när Märta T lyckas förhindra maken att skriva en bok om sonen JJ:s psykos. Bara för att själv därefter skriva om sonens sjukdom. Han gav henne tillåtelse, säger han i intervjun. Men han påpekar att han inte läst föräldrarnas böcker.
Litteraturvetaren Siv Storå har i De oerhörda orden fokus på böckerna. Det är läsvänlig litteraturvetenskap av traditionellt gediget märke. Bitvis överlappar hon Holmströms bok, exempelvis vad gäller kritikermottagandet. Mest erkänd blir Tikkanen i Sverige där hon är bortskämd med ”översvallande beröm”, medan hon blir elakt kritiserad av det finska Finland. Och hon vänjer sig vid ”finlandssvenskarnas små pikar insmugna bland alldeles saklig kritik”.
Märta T brukar sammanfatta att hon ”drack sin första kopp kaffe vid fyra, lärde sig läsa vid fem och skrev sin första roman vid sex”.
Jag roas av Storås språkanalytiska detaljarbete. Som det att författaren ofta använder adverb som ”oerhört” och ”kolossalt”. Jag kan riktigt höra Tikkanen tala. Biografins vackra titel är välfunnen.
Storå noterar pappans, professor Gösta Cavonius, inflytande på döttrarna. En hårdpresterande man kräver perfektionism och dygdigt uppförande. Det gällde att hålla sig i framkant. Märta T brukar sammanfatta att hon ”drack sin första kopp kaffe vid fyra, lärde sig läsa vid fem och skrev sin första roman vid sex”.
Skrivandet är terapi för Märta, säger en av sönerna till Johanna Holmström. Siv Storå har upptäckt att Tikkanen endast en gång refererat till en litterär inspirationskälla, nämligen till amerikanen Robert Frosts poesi om skogen som betydde mycket när hon skrev romanen Rödluvan.
Märta Tikkanens författarskap handlar om hemmets olugna vrår. Det är en pågående analys av kärlekens förhinder i det borgerliga äktenskapet, där kvinnan drar det tyngsta lasset med barnen.
Som skildrare av en medelklassfamilj på fall är Märta Tikkanens författarskap hypermodernt. De nya biografierna väcker läslust.
