En mörk skönhet om människor med hål i hjärtat

Agota Kristof skriver om exilens förtvivlan i ”I går”

Publicerad 2020-12-09

Agota Kristof, aktuell med ”I går”.

Rutinerade kritiker kan tycka helt olika om ett verk, men när de läst ett sant mästerstycke står de eniga. Alla jublade över fjolårets nylansering av ungerskfödda Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” från 1985. En trilogi om krig och flykt. Om en ödslig exiltillvaro där räddningen är litteratur och skrivande.

I romanen ”I går”, elegant översatt från franskan av Marianne Tufvesson, använder författaren sina egna erfarenheter av arbete på en fabrik i Schweiz. Hon flydde från Ungern 1956 och levde i det nya landet till sin död 2011.

I romanen har tio år passerat sedan Sandor Lester flydde från hemlandet. Han är ”maskinbetjänt”, för att tala med Folke Fridell. På klockfabriken, där arbetarna tar lugnande pulver för att uthärda, stansar han samma hål varje dag. Hål i hjärtat. Hål i tiden.

Det levande livet hör till pojkåren då han förebådade vad som väntade. Han skapade lerfigurer av moderns kropp och tryckte fingrarna i alla hål. Den ensamstående fattiga moderns kroppshål fylldes hela dagarna. Som ”byhoran” stod hon lägst i rang.

Författaren skriver förvisso fortfarande fritt från slagg, meningarna står ut från sidan

”I går” gavs ut 1995, tio år efter ”Den stora skrivboken”, och Kristofs språk har så smått mjuknat i kanterna. Troligtvis för att författaren, som skrev mödosamt på franska, behärskade språket bättre. Här finns lyriskt gestaltade mardrömmar med depressionens rekvisita av djup skog och skadade fåglar. Författaren skriver förvisso fortfarande fritt från slagg, meningarna står ut från sidan. Upphöjda. Som om de vore stansade.

Jagberättaren Sandor är en antihjälte fylld av kvinnoförakt och gränslöst beteende. Han tyr sig till andra suicidala exilare på flyktingkrogen. I det jämngråa finns glimtar av medmänskligt ljus och hjälpsamhet. 

Och som vanligt hos Kristof är sex och litterärt skrivande den fattiges nöje och utlopp för frustrationer. Sandor träffar tillfälligt ett butiksbiträde han föraktar. Han drömmer om en Line. Drömkvinnan och författarambitionerna håller honom vid liv.

Till slut dyker hon upp, Caroline från hembyn, skollärarens dotter som inte vet att fadern ständigt var hos Sandors mor och tömde sig. Lines man är akademiker, de ska snart återvända hem. Hon förödmjukar honom fortfarande klassmässigt. Ändå är Sandor besatt av att erövra henne.

Efter femton år är Sandor fortfarande oinbjuden hos de infödda

Kanske är samvaron med Line i själva verket ett fantasifoster i en psykisk läkningsprocess.  Berättelsen är både glasklar och gåtfull och Kristof skapar som tidigare spänning genom att skriva i ett hetsigt presens. Motiven kring separation och fabricerade lögner känns igen.

Sandor hette tidigare Horvath i efternamn. Kristof som började sin bana som dramatiker blinkar förmodligen till den österikisk-ungerske författaren Ödön von Horvath, bland annat känd för ”Kasimir och Karoline”. En pjäs om tilltufsade öldrickande arbetare på en festplats under 30-talets ekonomiska depression.  

”I går” är en mörk skönhet i sin skildring av fabriksslaveri, exilens förtvivlan och oförmågan att leva i nuet. Efter femton år är Sandor fortfarande oinbjuden hos de infödda. Ett sorgmättat tillstånd som spiller över i vår tid. Människor med hål i hjärtat väntar förgäves på ett ”välkommen”!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln