Kör, bara kör, Linda Skugge

Hur mycket hon än kallar sig tant så påminner hon mest om en tonåring

Publicerad 2021-01-24

Linda Skugges omfattande textproduktion under 2020 har nu getts ut i en samlingsvolym.

”Stress är för mig att jobba för lite”, skriver Linda Skugge i den allra sista texten i nyligen utkomna Vi såg en grävling. Det förklarar en hel del. Till exempel den 500 sidor tjocka pocketboken jag har framför mig med hennes samlade texter från, nej inte sitt liv som skribent utan år 2020. De flesta korta krönikor men även längre intervjuer.

Det är texter tidigare publicerade i bland annat Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet, och säkert på tusen andra ställen också inklusive hennes eget Instagramkonto. Jag vet inte för det är sjukt nog inte angivet någonstans. Inga källor, ingen riktig presentation av författaren, ingenting. 


Vad jag däremot vet är att Linda Skugge har varit all over the place. Att hon skrev en påstådd satir om Richard Hobert i Aftonbladet, vägrade be om ursäkt, och gick över till Expressen. Att hennes intervjuer i Svenska Dagbladet handlade alldeles för mycket om henne själv. Och/men att hon detta år blev sexuellt frispråkig och utlevande på ett sätt som man bara måste gilla. Inget löjligt snack om celibat. 

Och när en människa blir singel efter TJUGOFYRA års förhållande unnar jag henne varenda snuskig sekund. Oftast i bilen eller på offentliga toaletter vad det verkar. 

KBK, som det heter. Kör bara kör. 


För Linda Skugge är KBK-metoden närmast att likställa vid en livsuppehållande åtgärd. Grafomani. Jag skriver, alltså är jag. Dag efter dag pepprar hon ur sig texter och resultatet blir såklart därefter: ojämnt. 

Det är en befriande och förlåtande metod. Och i formatet och flowet finns en viss typ av energi. En fetisch för nuet som vår tid tycks älska. Ett slags pågående direktsändning. Så länge du rör dig är du inte död.  


Och Linda Skugge – det vill säga jaget i alla de här texterna, ett jag uppskruvat till max – är i högsta grad levande. Hur mycket hon än ältar sin åldrade kropp, sina åkommor och sin avföring, hur mycket hon än kallar sig tant, så påminner hon mest om en tonåring. Ohövisk, okritisk, asförbannad, asglad, asknäpp och allmänt reckless gör hon tvångsmässigt tvärtemot vad hon upplever att det förväntas av henne. 

Hon gör även oförblommerat reklam och om hon får en bok på posten hon gillar så tackar hon så mycket när hon skriver om den i tidningen. Hon har kul litteratursmak och läser Dodie Bellamy och Kathy Acker lika inlevelsefullt som hon kollar amerikanska tv-serier eller går på galleri. Det är en vild mix och Skugge blandar liv och litteratur utan att blinka. Samtidigt baxnar hon ibland när hon själv blir tagen på orden. Förstår inte läsarna att text och liv inte är samma sak?


Så, varför samla alla de här texterna, som knappast är ämnade åt evigheten, i en bok? Och varför inte lite redigering och urval när man ändå håller på? Dialogerna mellan mediekvinnan och anorektikern är till exempel ungefär lika givande som den inre monologen i ”Femtio nyanser av grått”. Och att läsa många krönikor på rad är lite som att höra grannen spika upp någonting. Taktfasta hammarslag. Identiskt format. Slutkläm. Oavsett om poängen är där eller inte.

Nej, detta ska inte läsas från pärm till pärm. I stället är tipset att plocka russinen ur kakan. 

Det jag gillar med Linda Skugge är hennes fuck you-finger, hennes totala skamlöshet och hennes upphöjande av misslyckandet till metod. 

Kör, bara kör.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln