Drivet om en stenad hemmapappas sökande

Det är svårt att tro att ”Öbarn” är Hannes Fossbos debut

Publicerad 2021-08-17

”Öbarn” är Hannes Fossbos debutroman.

Härligt, härligt och/eller farligt, farligt att vilja dricka sig full och vara berusad. I filmen En runda till gav Mads Mikkelsen berusningen en förföriskt svävande kropp och ställde moralen lite på trekvart. Allt verkade ju bara gå bättre och vara så mycket roligare med alkohol i blodet. Det handlar kanske bara om att få det att fungera, hitta rätta balansen, den som så många alkoholister tror sig ha hittat, medan omgivningen står mer skeptisk.

Trettiosexårige Harry är hemma med åtta månader gamla Märta och fyraårige Kalle i familjens välinredda Stockholmslägenhet. Pappaledigheten har ersatt jobbet i mediebranschen till 100 procent och Harrys fru Anna jobbar med mode världen över och förblir lika frånvarande som hans jobb. Harry är den som hämtar och lämnar, steker pannkakor, köper klämmisar med bara frukt, inget socker, frenetiskt städar och håller sin egen kropp i trim. Mer pliktskyldigt ägnar han sig åt Hoffmannstolarnas trasiga rottingsitsar och Stefan Zweigs uppväxtskildring Världen av i går.

En välfungerande tillvaro alltså, som till skildring och ömsinthet kan påminna om hemmapappans i Karl Ove Knausgårds Om våren. Öbarn är dock av en betydligt mer råbarkad och närmast feberaktig kaliber. Harry knäpper första folkölen till frukost och sen blir det bara väldigt många fler, påfyllt med vin, sprit, gräs, tabletter. Harry har vanan inne sedan tonåren.

Harrys pappa var också alkoholist, som alla farsor och en del morsor ute på Värmdö och på öarna däromkring. Han dog till havs full av sprit innan Harry började femman och sorgen efter pappan breder ut sig och färgar allt före hans död gyllene. Miljön torde vara underbeskriven i svensk litteratur men med Hannes Fossbos Öbarn får ”lägre medelklass med nautiska bohemvisioner” sin stora revansch.

Fossbo omfamnar gränslösheten, det nära hippielivet, spriten, drogerna, talesätten och de ständiga äventyren

I högt tempo och med intensivt driv förmedlas en himmelshög självkänsla och påfallande effektivitet i vardagen. Att Öbarn är kulturjournalisten Hannes Fossbos debut som författare är svårt att tro. Passionerat nördigt ger han sig hän åt skarven mellan 80- och 90-tal och bränner av en hel katalog med Noice, Seinfeld, Chevy Chase, Roxette, Volvos 740-serie med mera.

Kärleken till allt det som en gång var är enorm. Fossbo omfamnar gränslösheten, det nära hippielivet, spriten, drogerna, talesätten och de ständiga äventyren. Hans nostalgi är häftig och har spolats ren av förtvivlan över det som för alltid är borta. Kvinnor finns med som mammor och bekanta, men inga jämnåriga, inget sex och inget psykologiskt.

I stället odlas minnet av tonårstidens kramgoa gräsrökande, pratglada amfetamindygn, den ”terapeutiska stämsången” medan föräldrarna sov. Lovsången till drogernas inverkan är praktfull. Pojkrummens förlorade drogvärld som ett Brideshead revisited fast med Guns N´Roses på väggarna.

Om Fossbo bryter mot tabun kring missbruk är det ändå de ogarderade beskrivningarna av lycka som studsar mest ur den litterära samtidsramen. Lyckan av extrapris på edamerost, en tioårig toppmatad VHS-spelare, familjeutflykter, en lånad filmkamera och andra saker för ett mindre pinsamt liv. Det är den lyckan i lägre medelklass som Harry alltmer stenad söker medan han agerar urban hemmapappa. Bra driv som sagt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln