Lodalen gör upp med homoskammens spöke

I ”Lesbiska ligan” beskrivs den av staten sanktionerade förföljelsen av homosexuella i Sverige

Uppdaterad 2021-10-27 | Publicerad 2021-10-10

Mian Lodalen (född 1962) har just utkommit med ”Lesbiska ligan”, den andra fristående delen av hennes romanserie om lesbiskt liv i Sverige under 1900-talet.

Det är en storslagen höst vad gäller skönlitterär queerhistoria. Först Jonas Gardells Ett lyckligare år och strax därpå Mian Lodalens Lesbiska ligan, den andra fristående delen i hennes doku-romanserie om lesbiskt liv under 1900-talet. Riksbögen och Riksflatan levererar: de har svettats i arkiv, grävt upp oskriven historia och folkbildar nu med sjudande bläck.

Lodalens nya bok handlar om det sista rättsfallet i Sverige då lesbiska kvinnor blev anklagade och straffarbetsdömda för ”otukt mot naturen”. Händelserna inträffade 1943 och strafflagen mot samkönat sex togs bort året därpå.

De ömma relationer som ska komma att dras i smutsen börjar mycket trevande. Margit ringer upp Eva som är den enda singelflatan hon känner till. I korta kapitel med växelvisa perspektiv får vi sedan ta del av deras romans. De är olika: Eva trygg i sin butch-/transidentitet, men stukad av dålig hörsel, pengabrist, alkoholsug och en trasslig jobbsituation som hotellstäderska. Eleganta Margit är nerv- och lungsjuk och mycket mer skamfylld kring sin dragning till kvinnor. Båda är de beroende av sina tidigare makars ekonomiska välvilja: kvinnofattigdomen får två ansikten.

Lodalen nästan övermöblerar med tidstypiska detaljer från ett myllrande Stockholm där krigets gråa uniformer och bombsäkrade fasader hör till stadsbilden. På ett konstnärskafé läser Nils Ferlin poesi och kvinnor kan spana på kvinnor. Romanen växer när jag stänger pärmarna så att orden tonar bort; då stiger denna tillvaro utan säker morgondag särskilt livligt fram.

Det är fint skildrat hur kvinnorna förstår sin relation helt olika. Medan Eva jublar över sin jaktlycka när hon första gången fått dyka ner mellan Margits ben, drabbas Margit av ruelse efter varje gång. Där finns en asymmetri som går rättframma Eva helt förbi – men som förebådar hennes gruvliga fall efter att fräschingen Gunvor kommit in i bilden, fyllesvartsjukan eskalerat och allting blivit för sent.

Under de vidrigt voyeuristiska förhören då kvinnorna tvingas hänga ut varandra (och alla sina ex), samt explicit beskriva hur man har lesbiskt sex, blir Eva syndabocken. Hon som ärligt berättade för att hon inte kunde tro att de faktiskt skulle åka dit. Tiderna hade ju börjat förändras?

Lodalens bok är inte konstnärligt innovativ, men den sätter effektivt ord på en statssanktionerad förföljelse och skam som förstört väldigt många människors liv. Filosofen Jacques Derrida talar om ”hauntologi” (hemsökologi) som en term för hur kollektiva trauman lever kvar och spökar långt efter att de borde vara utagerade. Historiska romaner, som Lodalens, kan hjälpa oss att bearbeta homoskammens spöke, som ännu ibland anfäktar till exempel mig, när jag väljer att mörka att ”min sambo” är av samma kön som jag. Tystnad kring något som historiskt har straffats är nedärvd tystnad. Vi lever med den än, också i Sverige.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln