Värld och språk blir siamesiska tvillingar
Varje ögonblick sticker av våld i ”Rätten”
Publicerad 2019-02-27
”Vi lever inte på platser, vi lever i beskrivningar av platser”, konstaterade Wallace Stevens i en dikt med det förbigåendes stillhet.
Den raden dyker upp i minnet när jag läser, eller kanske snarare vandrar omkring i Pernilla Berglunds tredje diktsamling Rätten.
Ja, vandrar och vistas snarare än läser, för liksom i de båda tidigare samlingarna Tilltal och Fällan, framskapar och upplöser Berglund det västerbottniska landskapet i utsagor som motsäger och speglar varandra.
Som här i bokens sista rader: ”Nere vid sjöstranden, slyn växer ända ner mot vattnet. Stranden är en smal remsa mörk sand innan växtligheten tar vid. På sidorna om stranden växer slyn ända ner mot vattnet.”
Med sådana små medel och hela tiden med en avspänd auktoritet förvandlar Berglund tid och rum, värld och språk, till siamesiska tvillingar sammanvuxna rygg mot rygg, så att det den ena utsagan lämnar – ”Det går inte längre att skriva om platsen” – rusar den andra till mötes: ”Jag har lämnat platsen i flera år nu”.
Allt är som det alltid har varit – i obeveklig förändring. Frosten smälter och blir grönt gräs, de döda byborna är fler än de levande och älven blir en del av sjön.
I Rätten är varje tanke, varje ögonblick genomstunget av våld, som ibland tar gestalt i ett fysiskt närvarande du som diktjaget besvärjer från sin plats i domstolen den dag han döms. ”Så länge jag försvarade dig. Så länge jag var ditt barn.”
Och barnet som inte längre är ett barn fruktar att hennes eget barn skulle likna fadern som hon själv liknar, för diktens grundvillkor är att ”orden alltid skriver över” och beskrivningar alltid dödar ”något levande”.
Det händer att reflektionerna kring skrivandet blir aforistiskt självhögtidliga och går på en något anspråksfull tomgång: ”Jag skriver att jag kämpar i ett språk eller med ett språk jag inte litar på”, eller: ”Det är nu du är rädd.//Stå ut med att skriva detta.”
Men det ska genast sägas att det finns ytterst få sådana andfåddheter, för Pernilla Berglunds poesi äger den uttryckets intensitet som gör en enkel iakttagelse av ”Tomma timmerlastbilar som kör förbi gården norrut”, till ett tecken som vibrerar av hot.
Det ter sig svårt att tala om poetisk utveckling av det enkla skälet att Pernilla Berglund redan i sin debut var en konstnärligt fullmogen diktare.
Rätten bekräftar detta med eftertryck gång på gång.
Se bara här: ”Jag närmar mig trädet, ser det, mönstren/i barken det gråaktiga när jag går förbi/tittar jag framåt bortåt men känner/hela tiden trädet nära axeln bakom/ryggen när jag lämnar det trädet som/alltid andas jag ser mot nästa.”
