Kvinnolivet i ny skärpa

Jenny Högström läser Caroline Albertine Minors Välsignelser

Publicerad 2019-01-10

Danska författaren Caroline Albertine Minor (född 1988)

Stämningen i den inledande novellen i danska Caroline Albertine Minors prisade Välsignelser är dov och återhållen. En dotter reser till en liten by i södra Frankrike för att besöka sin åldrade far, som, förstår läsaren snart, har fått en stroke. Sviterna är en ensidig förlamning. Men läsaren förstår också att han länge varit förlamad i förhållande till sin dotter. Frånvarande.

Vad exakt är dotterns bevekelsegrunder för att komma dit? Vi vet inte. Vad känner hon inför mötet, inför hans död, inför sitt eget liv? Det vet vi inte heller. Det Caroline Albertine Minor skildrar är enskilda scener: när ­fadern välter i trädgården med sin rullator och skrapar sig på hakan.

Välsignelser av Caroline Albertine Minor (omslag)

När dottern börjar gråta, ensam i köket. När hon dricker några öl och ligger med en snygg programledare. Saker och ting händer slag i slag och klipptekniken är precis, liksom miljöbeskrivningarna. Här är det isbergsteknik som råder.


Kanske är dottern också lite förlamad. Hon tycks befinna sig i ett slags glapp i livet. Detta har hon gemensamt med de andra kvinnliga protagonisterna i de sju novellerna. 

I en nyckelberättelse, som skildras ur flera perspektiv i olika noveller, har en ung kvinna som är au pair i Australien hängt sig i ett fikonträd: vi möter hennes mamma, moderns väninna, en barndomsvän, henne själv. En ung kvinnas älskare har just dött, samtidigt lever hon med hans kollega med vilken hon har ett litet barn.


I den självbiografiska novellen Sorgens trädgård har en ung kvinnas älskare fått en hjärnskakning och förlorat både minne och personlighet. En kvinna och hennes lilla barn har plötsligt blivit lämnade av barnets far. Själv säger författaren i en intervju att hon laborerar med olika nyanser av sorg. 

Det får mig att tänka en del på Rachel Cusks fenomenala Transit, i förhållande till vad krisen gör med en människa. Den skapar ett visst avstånd till världen, men gör henne också på en gång mer öppen och sårbar. Mer gränslös. Kvinnan som blivit lämnad berättar sin tragiska historia för precis vem som helst. Den unga modern i titelnovellen Välsignelser söker sig till en präst. Barndomsvännen till självmördaren är sexuellt utagerande. Den unga kvinnan vars pojkvän har blivit personlighetsförändrad är rasande. Och skäms. 


Krisen skapar också en förhöjd varseblivning som stundtals bryter fram i novellerna och får det att svindla: ”Det var bara en fråga om tid, det förstod jag, och allt i mig var på sin vakt. Som hade jag av misstag sprungit ut i det öppna, efter att länge ha befunnit mig i mörkret mellan trädstammar och buskar.” 

Samtidigt pågår livet. Vanliga göromål, vanliga bekymmer. Omsorgen om ett barn. Vänskaper. Middagar. Något som jag tycker mycket om är att sexualiteten för dessa kvinnor (med undantag av den lite äldre kvinnan vars dotter är död) är stark och närvarande och tycks lika självklar som att äta eller sova. Och att den skildras lika sakligt. 


Välsignelser har blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2018. I Johanne Lykke Holms till synes omärkliga – och därför mycket lyckade – översättning får Caroline Albertine Minor världen, kvinnolivet och sorgen att framträda med ny skärpa. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.