Slösa inte ditt liv på de här tvåtusen sidorna
Knausgårds serie om Morgonstjärnan är misslyckad
Publicerad 2023-03-27
När Karl Ove Knausgård 2012 hade skrivit klart sin internationellt bästsäljande sextett om Sin kämpiga Kamp med livet svor han offentligt att aldrig mer skriva en roman: han ville bli en fri man, ta en kaffe, njuta av framgång och rikedom.
Det gick så där.
Nio år senare kom ”Morgonstjärnan”, första delen av en romantrilogi som inte handlade om Knausgård själv – så mycket som en roman inte kan handla om sin författare. Året efter kom ”Vargarna från evighetens skog”, en av de sämsta romantitlarna jag sett på länge.
Nu kommer den avslutande men fristående ”Det tredje riket”. Återigen i översättning av Staffan Söderblom, och jag har verkligen inga som helst invändningar mot hans insats.
Titeln ”Det tredje riket” signalerar att Knausgård vill återvinna den egg, den känsla av risk som hans ursprungliga litterära projekt fick genom att anknyta till Hitlers berömda skrift. Inte så konstigt: kan det bli mer patetiskt än Vargarna från osv?
Ni som läst de två första romanerna och längtat febrigt efter den tredje kan alltså vässa huggtänderna. Men hur många är ni egentligen? Hur många om än så fanatiska Knausgård-läsare har orkat igenom alla dessa detaljerade beskrivningar av smörgåspålägg, dessa tröga, trista karaktärsskildringar, nödtorftigt ihopfogade med en vag ramhandling om ondska, psykos och gränsen mellan levande och dött?
Medalj för uthållighet, men knappast för litterär smak.
Morgonstjärnan-trilogins delar sägs både vara fristående och delar av en helhet: ett perfekt sätt att både äta och ha kvar kakan. Jag skulle säga att de inte är det minsta fristående, att de hänger ihop i högsta grad. Och de stora fantasmer som förenar dem är två:
Den första är att en ny stjärna börjat lysa kraftigt på skyn och dragit med sig krabbor i skogen, döda som lever och levande som är döda, en brist på kadaver i Norge. Morgonstjärnan är för den som missat det också Frestaren. Eller som Robert de Niros karaktär heter i filmen ”Angel Heart” (1987): Louis Cyphre.
Den andra fantasmen utgörs av karaktären Toves maniska psykos. Hon blir sjuk i början och frisknar till mot slutet. Det är lite som när Bobby Ewing 1986 klev ut ur duschen i tv-serien ”Dallas” och miljoner gapande tittare fick reda på att det som hänt under det senaste årets avsnitt ”bara varit en dröm”.
Den galna mamma Toves nya psykotiska episod inleder trilogin, och hennes tillfrisknande avslutar den. Så; var allt från vilsna krabbor till blodiga shoot-outs i Moskva och norsk kadaverbrist bara hennes knäppa hallucinationer?
Fan vet, bokstavligen. Och att hennes karaktär har stora likheter med Knausgårds exhustru är slående för alla som läst den sjätte delen av ”Min kamp”. Så mycket för fiktionen.
Knausgård skriver in sig i en gammal västerländsk tradition av att demonisera kvinnlig sexualitet och skildra den som en djävulens port till verkligheten, till häxors och satanisters domän. Morgonstjärnan – Ljusbringaren – kopplas till mord, sex, psykoser, satanism, religiöst tvivel.
När Lars von Trier gjorde mästerverket ”Antichrist” (2009) med samma temata visade han åtminstone självironi. Och när ”män med djurhuvuden” dök upp i skogen i första säsongen av tv-serien ”True detective” (2014) var det i ett sammanhang med en stark lek mellan de motsägelsefulla karaktärerna.
Att Knausgårds försök att bli en icke-autofiktiv romanförfattare bombar, märks emellertid inte hos de skandinaviska kritikerna. I Norge/Danmark/Sverige har romanerna tagits emot med djup vördnad. Men när den första delen kom ut i engelsk översättning hösten 2021, ”Morning star”, blev mottagandet i den anglosaxiska världen ojämnt, och ofta brutalt. Den nyfikna kan börja med Sam Byers autodafé i The Guardian.
Skulle våra skandinaviska kritiker visa tecken på lokalpatriotism? Ja, det kan hända den bästa.
Vill du jämföra Knausgårds texter med en annan manlig skönlitterär internationellt bästsäljande författares som inte skriver deckare? Det är klart att du vill!
I mina ögon är det omöjligt att föreställa sig en läsare som både älskar Knausgårds texter och Michel Houllebecqs. Inte nog med att Houllebecq är rolig, extrem, hypersensibel, stilistiskt säker – han är dessutom självironisk! Det vill säga: allt det Knausgård inte är.
Med tanke på att Knausgård är en rutinerad författare är det klart att det finns ord, passager och sidor som lyfter. Till exempel det fina samtalet mellan prästen och den trötta kommissarien, där polisen försöker övertyga den tvivlande kristne om Djävulens existens. Men det är för glest mellan ljuspunkterna.
Sammantaget: slösa inte ditt liv på de här drygt två tusen boksidorna. Det är bäst för alla inblandade att de glöms bort.
Och det finns andra och bra mycket roligare misogyna pekoral att vältra sig i.
