Träig dystopiklassiker med perfekt tajming
Richard Jeffries var tidigt ute med den postapokalyptiska romanen – men det finns många bättre
Publicerad 2020-05-22
Engelsmannen Richard Jefferies är ihågkommen bara för ett verk: den postapokalyptiska romanen ”Efter London: eller det vilda England” (1885), som nu med utsökt tajming kommer på svenska för första gången, översatt av Gunnar Welin.
Den är en klassiker eftersom den översätts och trycks om, den har en catchy titel, och den är ett tidigt exempel på ”postapokalyptisk fiktion”: en sorts dystopier där en civilisation kraschar utan att ersättas med en ny.
De flesta stora klassiker är klassiker inte främst för att de handlar om de universella ämnena – utan för att de är djupt personliga verk vars ”stil” är som en nära väns röst, intim, unik, privat tvärs över kulturer och tider. Först därefter kommer att de behandlar stora frågor: kärlek, hat, liv, död, människa, natur, åldrande, ensamhet, lag, frihet.
Jefferies roman är tyvärr inte den sorten. Den är en torrt skildrad tankelek som beskriver engelska öarna efter att civilisationen har kollapsat på grund av en naturkatastrof. En stor himlakropp har passerat jorden på nära håll och förvandlat allt. Staten är borta, företagen är borta, infrastrukturen är borta, den mörka tidsåldern är tillbaka.
Är det inte ganska vanligt att såväl utopier som dystopier utgör träig läsning? Till och med översättaren Welin antyder i sitt alldeles för korta förord att det främst är kapitel 22–24 i ”Efter London” som är något att ha. Texten är också fläckad av dåtidens syn på klass och ras.
Dock är tajmingen perfekt: Undergången är ju nära. Detta kan leda till ökad livskänsla, förhöjd libido, en hunger efter Mer Liv, den hunger som Dostojevskij har beskrivit att han kände på väg till sin skenavrättning.
Det kan också leda till att du letar upp fiktiva skildringar av apokalypsen och livet efter civilisationen, som en förberedande krishantering: en pretraumatisk stress.
Alla civilisationer har hyllat sig själva, ibland så mycket att det ser misstänkt ut som ett försök att skyla en maktofullkomlighet. Är man verkligt mäktig behöver man knappast skryta om det, för att parafrasera Wallenbergarna.
Att civilisationer föds och dör var knappast någon ny tanke 1885. Före den moderna tiden artikulerades tanken i teologiska eller ockultistiska termer: Nostradamus eller Uppenbarelseboken. Under 1700-talet blev spekulationerna om ”vad händer efter civilisationen?” mer vetenskapliga, som hos den engelske historikern Edward Gibbons inflytelserika ”Romerska rikets uppgång och fall”, publicerad strax före den franska revolutionen.
På samma sätt pratar vi i vår tid om liberalismens uppgång och fall, om välfärdssamhällets uppgång och fall, kommunismens uppgång och fall, demokratins uppgång och fall, finanssystemets uppgång och fall.
Jefferies roman är en postapokalyptisk pionjär, men den var inte först: se till exempel Frankenstein-författaren Mary Shelleys ”Den sista människan” (1826).
Tyvärr tål inte Jefferies roman den minsta jämförelse med senare postapokalyptiska verk som skildrar den barbariska tiden efter en samhällsordnings kollaps: Corman McCarthys ”Vägen” (2006) eller på sätt och vis William Goldings ”Flugornas herre” (1954).
Rädsla tar ofta fram det sämsta hos människan. Deklassering, nyfattigdom och avbrutna framtidsplaner skapar bitterhet, revanschism, i värsta fall syndabockssökande. Olika sorters socialdarwinism och totalitarism finns som ett ständigt hot inom varje samhälle, vilket Camus tydligt skildrar i sin pånyttfödda bästsäljarroman ”Pesten”.
Det hotet får vi aldrig sluta att vara uppmärksamma på.
