Wägner i hetluften när Europas öde stod på spel

”Europa, ständigt detta Europa” är en studie i en intellektuell födelse

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

I dagarna kunde det ha firats att andra världskriget satte punkt för 75 år sedan, att Europa befriades och att en ny tid av internationellt samarbete randades (åtminstone formellt). Men historien spelade oss ett spratt och coronapandemin stoppade så gott som allt firande.

Vid krigsslutet var Elin Wägner (1882–1949) inte längre kvar i den intellektuella debattens centrum och det var inte hennes idoga freds- och pacifistarbete som hade segrat. Tvärtom låg världen i spillror.

Men delvis fick hon ändå rätt: Europa enades till slut. Och fredsrörelsen växte sig starkare, liksom miljörörelsen och kraven på småskalighet.


I Per Wirténs Europa, ständigt detta Europa, med den dubbeltydiga underrubriken Elin Wägners förlorade kärlek rör vi oss allra mest i Wägners dynamiska 1920-tal. Resorna till den internationella kvinnliga fredsrörelsens kongresser, till Rhenlandet. Mötet med både Europa och en nationalistisk tysk man, August Ritter von Eberlein, ”den ärrige”. Och hennes väg till att bli en sant oberoende intellektuell – dock tvingad till ett och annat brödjobb. Kärleken till Eberlein tycks ha förlorats i början av 1930-talet, ungefär samtidigt som kärleken till Tyskland och drömmen om den europeiska sammanhållningen. Det vilar något ödestungt över Wirténs välskrivna och stundom personliga studie, oundvikligt kanske när den rör just de decennier då Europas historia kunde ha skrivits helt annorlunda.


Den franska ockupationen av Rhenlandet strax efter första världskriget beskrivs tämligen ingående, som ett formativt moment för Wägner själv. Det civila motståndet gav hopp. Wägner reste dit för att rapportera för svensk press men blev alltmer engagerad och vill släppa den objektiva journalistiken för mer analyserande och kommenterande texter.

Det är lätt att drömma sig till stimmiga tågstationer, utkylda lägenheter, ideellt arbetande aktivister och kanske till och med till medborgarskolan på Fogelstad. Men Elin Wägners kvinnokampssammanhang och hennes arbete som redaktör för Tidevarvet problematiseras rätt rejält.

Det är som om de aldrig är riktigt i fas med varandra, Wägner och kvinnokampen. Hon tycks ha varit alltför sökande för någon rörelse, i stället deltog hon i flera. Per Wirténs studie är balanserad, personlig och – kanske – uttryck för en dov besvikelse. Europa, ständigt detta Europa speglar både Wirténs och Wägners engagemang. Denna kontinent av ständiga konflikter och hög svansföring, fortfarande hyfsat välmående trots både krig, avkolonisering och corona. Och fortfarande på behörigt avstånd från Sverige.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.