Om Freud hade varit kvinna

Lisa Taddeos reportage borrar djupt i kvinnliga drifter och lidande

Uppdaterad 2020-01-29 | Publicerad 2019-11-15

Lisa Taddeos ”Tre kvinnor – ett reportage” har blivit en kultförklarad bästsäljare i USA och England.

Säga vad man vill om Freud, men han lyckades ändå med något så storslaget som att erkänna att kvinnan förblev en mörk kontinent för honom. Visst, ”kvinnan” i singular existerar inte. Men ändå. Varför kom han inte längre? Min teori är att Freuds kvinnliga patienter helt enkelt inte ville bli förstådda av honom.

Kvinnors ultimata makt över männen har alltid bestått i deras förmåga att hålla mysteriet kring sig själva vid liv. Men nu verkar det som att vi kvinnor tröttnat på att bli missförstådda och att #metoo lett till ett paradigmskifte där vi inte längre nöjer oss med att berätta vad vi inte vill ha, utan också börjar tala om vad vi vill ha. 

Om det är en person som går i täten för denna subtila revolution inom revolutionen, så är det den amerikanska författaren Lisa Taddeo. Hennes bok Tre kvinnor – ett reportage, som redan blivit en kultförklarad bästsäljare i USA och England, har precis kommit ut på svenska, mästerligt översatt av Molle Kanmert Sjölander.

Bakom succén ligger Taddeos förmåga att skildra kvinnors starka sexdrifter, extasen men också tragedin som följer av utlevandet av starkt, tillbakahållet begär. Tre kvinnor handlar också om den tunna tråden mellan kvinnlig samhörighet och svartsjuka. Om män som älskar att ömsom behaga, ömsom bestraffa kvinnor. 

Det är en bok om hur känslan av försakelse kan förvandla vissa kvinnor till furier, men också om abdikerandets hemliga triumfer, de oförlösta bataljernas sötma, lyckan som kommer med att rida ut en smärtvåg hela vägen.

Vi får följa tre vita, heterosexuella kvinnor: Maggie, Lina och Sloane. Maggie är en 16-årig tjej som inleder en sexuell relation med sin gifta engelsklärare. Hon kommer så småningom anmäla honom för sexuellt utnyttjande av minderårig och även förlora sin far som begår självmord. Den uppslukande reportagehistorien, som då och då lider av en journalistisk övertydlighet, tar oss genom det oidipala sexdramats alla stadier, liksom rättegången som kommer dra ner Maggie i smutsen och skamkulturens träskmarker.

Den andra berättelsen kretsar kring Lina, en hemmafru i Indiana som är fast i ett opassionerat äktenskap. Hon kastar sig med hull och hår in i en sexuell berg- och dalbanerelation med en gammal gymnasieflört som leker med likgiltighetens förödande mekanismer.

I alla tre fallen blir kvinnorna fördömda av sin omgivning

Sist men inte minst får vi möta Sloane, en perfektionstörstande kvinna som går med på sin mans förslag att bjuda in andra i sängkammaren. Vi får ta del av hennes blandade känslor, lyckan och skammen, underkastelsens tysta smärta men också förälskelsen i en av älskarna, samt konfrontationen med dennes hustru.

”Du hade makten att stå emot”, säger hustrun till henne. Men hade hon det? I alla tre fallen blir kvinnorna fördömda av sin omgivning. Hur vågar Maggie dras till äldre män? Varför nöjer sig inte Lina med sin man? Och hur kan Sloane gå med på sin mans swingerbehov?

Taddeo borrar sig ner till orsakerna bakom deras individuella lidanden, fäderna och mödrarna, men också bakom kvinnligt lidande i största allmänhet, som jag skulle vilja sammanfatta som: viljan att vara perfekt och viljan att vara älskad av alla. Igenkänningsfaktorn är hög liksom underhållningsvärdet. Jag kan inte minnas när jag sist läste en bok som i så hög grad fick mig att få syn på såväl andra som mig själv, samtidigt. 

Tre kvinnor är något så paradoxalt som en psykoanalytisk reportagebok som läses som en roman. Ja, helt enkelt den bok Freud hade kunnat skriva om han hade varit kvinna och trängt in i sina patienters huvuden för att beskriva deras liv.

För nej, jag tror inte att det kvinnliga perspektivet är något manliga författare kan anamma hux flux. En reportagebok om tre kvinnors heterosexuella relationer i en tid som domineras av könsmaktsstrider, kräver en förtroendezon som trist, men sant, endast en kvinnlig författare kan upprätthålla. Det finns undantag förstås, som Flauberts Madame Bovary och Aris Fioretos sapfiska kärlekshistoria häromåret.

”Tre kvinnor” är också en feministisk bok för alla de kvinnor som försöker stävja och tukta kvinnor som vågar leva ut sina innersta begär

Tre kvinnor kan också klassas som en ”feministisk bok för män” (för att använda en fras som Caitlin Moran använde sig av i ett panelsamtal med mig under bokmässan), för den tar itu med männens sista bastion, känslokylan, som håller vår tids kvinnor i ett grepp, på samma sätt som medeltidens höviskt kurtiserade damer lät trubadurerna gråta sig till sömns vid deras fötter. Något som även Liv Strömquist uppmärksammat i sin fenomenala Den rödaste rosen slår ut.

”Tre kvinnor” är också en feministisk bok för alla de kvinnor som försöker stävja och tukta kvinnor som vågar leva ut sina innersta begär. Det är just denna svåråtkomliga skamkultur som gör att det kvinnliga och det manliga begäret fortfarande skiljer sig åt och det är den vi måste ta itu med om vi vill åstadkomma en sann feministisk revolution som tar oss ut ur hora-madonnamyten. 

För detta måste vi både våga öppna det alla innersta begärsrummet och sluta vara så dömande mot varandra. Vad bör komma först? Öppnandet eller ickedömandet? Vem vet? Men en sak är säker. Vi kan inte frigöra oss sexuellt, förrän vi har frigjort oss mentalt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln