En viktig skildring av motstånd
Martin Klepkes släkthistoria berättar om vardagshjältarna som kämpade mot nazismen
Publicerad 2021-01-27
De är många nu, andra- och tredjegenerationens förintelseöverlevare. Barn till flyktingar, till dem som lyckades komma undan eller till dem som lyckades överleva. Likt gamla fotografier bleknar släktberättelserna, nu när mer än 75 år gått sedan dödsmarscherna, befrielsen av förintelselägrens fångar och andra världskrigets slut.
Martin Klepke kom i höstas ut med Kanalerna i de Kooi, vars undertitel ”En berättelse om motstånd” pekar ut bokens stora tema. Här möter läsaren Klepkes släkt från Leidens arbetarstadsdel de Kooi – det är ett stort och brusande galleri, skildrat ömsom utifrån barnets minnesbilder, ömsom utifrån egen forskning.
Politiska aktivister, intellektuella, journalister – många var de grupper som fängslades tillsammans med den judiska befolkningen, romerna, bögarna och flatorna i de ockuperade områdena och i Tyskland. Dachau, lägret utanför München som byggdes redan 1933, fylldes snabbt med oppositionella som skulle tystas.
Klepkes släkt är, liksom de flesta i deras stadsdel, socialdemokrater och det 1930-tal han beskriver, från optimistiska röda fanor till förföljelse, svek och våld, är en historia som känns igen. Besluten som måste fattas – fly eller stanna – motståndet som ändå går att organisera även om det blir svårare och svårare.
Kanalerna i de Kooi är full av de berättelser som traderats i släkten, om hans faster Annie som nästan åkte fast när hon skulle sprida förbjudna tidningar, hennes blivande make som skickades till arbetsläger, flydde, misshandlades, överlevde. Klepkes farmors syster Co, den övertygade kommunisten, fängslades och tvingades till ett av de stora dödslägren, Ravensbrück. Hon tar sig nätt och jämt levande igenom. På vägen har hon drivit fram en strejk för större matransoner, torterats, tvingats ut på dödmarschen från lägret.
Martin Klepke tar fram överlevandeskulden, de subtila tystnaderna. Släktens försök att hantera och leva vidare. Minnen från barndomen, samtalen som var fulla av ogripbara undertexter, känslan av att något inte var som det skulle. På en del sätt är Kanalerna i de Kooi en vacker bok. På andra är den ibland lite för mycket av personlig historia.
Men som sagt, framför allt finns berättelsen om motståndet. De politiskt aktiva vardagshjältar Klepke hittat i sin släkt fanns förstås överallt och det som griper tag i många skildringar av nazismens härjningar är hur alla de som blev offer – på grund av etnicitet, religion, politisk åsikt, identitet – ändå kunde mobilisera motkraft.
Dessa skildringar behövs. Vi har länge frågat oss hur det var möjligt. Varför så många lät det ske. Svaret är också att många strävade efter att inte göra det. Att i varje stund ifrågasätta, organisera, kämpa. Att hoppa över smala kanaler – det kräver mod och ett mått av dumdristighet.
