Rydbergs ton är lika skör som självsäker
Men nya ”Vitt slödder” skulle ha behövt mer omsorg
Uppdaterad 2022-09-08 | Publicerad 2022-09-06
Det är sexton år sedan Carina Rydberg släppte en bok. Den som vässar vargens tänder kom ut 2006 och innebar en återgång till fiktionen efter genombrottet med Den högsta kasten och efterföljande Djävulsformeln. Vitt slödder är i sin tur en återgång till det självbiografiska, en biografi med ett par tydliga kärnämnen. Rasism är kanske det mest framträdande. Vilket kan tyckas lite oväntat. Temat liksom smyger sig på.
Det börjar redan i skolan, där Carina upplever en osynlig men skarp linje mellan eleverna som bor i villa och de andra, de mindre bemedlade som hon själv tillhör, det vita slöddret. Men inte ens hon är lika förkastlig som de icke-vita, vilka ingen befattar sig med utom de själva. Några år senare får hon tillbringa en utbytesmånad i USA, där rasismen både är mer sårig och synlig. Där den trevliga familjen hon bor hos inte tvekar inför att slänga ur sig ett ”nigger” när de anser att det är på sin plats. Tillbaka i Sverige utgör ”zigenarna” ett slags mytologiska varelser på cirkusbesöken.
Trots det är Vitt slödder ur flera aspekter ett kollektivt misslyckande.
Även om solidariteten ligger hos de utsatta så är blicken oftast barnets – naiv, oförstående och passiv. Det må vara precis så som många uppfattar rasism första gången, men litterärt rinner det ut i sanden.
Boken är kort och hoppar i tid, även om det finns en övergripande båge från barndom till nutid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna är många och till synes slumpmässiga. Efter ett tag börjar jag tolka dem som ett uttryck för den oförsonliga inställning som Rydberg alltid haft – det blev som det blev och detta är vad som fastnade. Sådant kan vara svårt att förstå innan man satt ord på det. Att välja ut ett par sekvenser ur sitt liv är att ge dem värde. Erkänna att detta, av någon anledning, var betydelsefullt. Till sist har det lett hela vägen till ett författarskap.
Trots det är Vitt slödder ur flera aspekter ett kollektivt misslyckande. Från författaren, som kunde siktat mot en större, mer helgjuten berättelse. Till förläggaren som borde insisterat på just det. Och inte minst, redaktör och korrläsare som här släpper igenom så många slarv, korrfel och direkta pinsamheter att det faktiskt är sällsynt slappt.
Några exempel behövs. Rydberg beskriver en förälskelse som inte märker henne: ”Jag var ingenting för honom. Och jag kunde aldrig bli det.” Kunde aldrig bli vadå? Lite senare, under vistelsen i USA: ”Det var den där majsen som bara växte i södern och som odlades där.” Nu är jag ingen expert på växtlighet, men eftersom den bara växte där förutsätter jag att den också odlades där.
Därtill förekommer flera onödiga upprepningar, ibland scener som beskrivs två gånger: i barndomen sparkar Carina pappans ben när han försöker omfamna mamman, som skyr intimitet. Första gången är det en intressant detalj, när det återkommer fyrtio sidor senare börjar man undra.
Pappans självmord och mammans tilltagande psykiska sjukdom avhandlas lika sakligt som allt annat.
Eftersom boken genomgående är så slött redigerad går det inte föreställa sig att omtagningarna är ett medvetet grepp. Att anmärka på detaljer har alltså, förhoppningsvis, inte med snålhet att göra. Trovärdigheten för verket som helhet sänks när det uppenbarligen blivit så kärlekslöst behandlat. Det är ovärdigt en återkomst av ett betydande författarskap.
Överlag lyckas inte riktigt barndomsskildringen gripa tag. ”Det var så det var på den tiden”, lyder en typisk formulering som ska fånga den hårda uppväxtmiljön. Men om man tillåts vara så pass svepande: barndomar är ganska lika varandra, till och med oberoende av tid och klass. Osäkerheten, viljan att passa in och göra sig till lags, känslan av att tumla runt i något obegripligt. Att tro att Bowies Life on Mars handlar om en själv är inte ”storhetsvansinne” – det är en nästan obligatorisk del av puberteten, något miljontals ungdomar har känt och fortsätter känna.
Därmed inte sagt att det inte finns stunder av briljans. Rydbergs hårda och skeptiska, men samtidigt intagande blick på världen är intakt. Ibland också väldigt rolig, som när hennes mamma fått för sig att det är nyttigt att äta morötter före förlossningen: ”Jag föddes solbränd och vägde omkring 3 200 gram”.
När hon når vuxen ålder rätar berättelsen ut sig. Där kan hon ägna sig åt klass och kön på det sätt som är hennes hemmaplan – rått och brutalt. Pappans självmord och mammans tilltagande psykiska sjukdom avhandlas lika sakligt som allt annat. Likaså hennes eget fall ner i Prozac, depressioner och vin: ”Inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.” Det är för den tonen man läser Rydberg. Hon besitter en kombination av skörhet och självsäkerhet som är ovanlig.
I debatten som följde efter Den högsta kasten finns det inget som irriterar mig mer än kritiker som misstar ”skvaller” och ”det självutlämnande” för något enkelt. Som om det bara rörde sig om renskrivna dagböcker. I själva verket är det svårt att skriva uppriktigt om sig själv och andra, åtminstone att göra det bra. Det finns ett fåtal som behärskar det, och Carina Rydberg är fortfarande en av dem.
