Andaktsfullt om de som mätte och ritade havet
Patrik Svenssons uppföljare till Ålevangeliet andas förundran inför livets mirakel
Publicerad 2022-08-23
”Av hav är du kommen. Hav skall du åter bli.”
Tre år har gått sedan Patrik Svensson gjorde internationell succé med boken Ålevangeliet. Nu är han tillbaka med essäsamlingen Den lodande människan med undertiteln Havet, djupet och nyfikenheten. Där skiftar perspektivet från den hala fisken till miljön den lever i.
Havet täcker 71 procent av jordens yta och medeldjupet ligger på nästan 4 000 meter. 80 procent av världshaven är helt outforskade och bara en fjärdedel av havets livsformer lär vara kända för vetenskapen. Något att bita i för en författare med sinne både för populärvetenskap och mystik.
Men Svenssons bok heter alltså Den lodande människan och handlar i första hand om de som korsat oceanerna, ritat kartorna och pejlat djupen.
Flera av essäerna får mig att tänka på böcker jag läste som barn, till exempel De hissade segel av Roger Duvoisin och Från pol till pol av Sven Hedin. Fängslande berättelser om djärva upptäcktsresande och deras bragder på stormiga hav, bland blodtörstiga vildar.
Svenssons perspektiv är givetvis mindre kolonialistiskt. Han sticker inte under stol med att det inte bara var nyfikenhet utan framför allt girighet och maktlystnad som drev karavellerna ut på världshaven. I den spännande texten om hur Ferdinand Magellan for västerut för att lägga Kryddöarna under den spanska kronan sätter Svensson ljuset på den brutale kaptenens personlige slav Enrique, som tjänstgjorde som tolk men bytte sida och rymde på Filippinerna.
I stället för att skriva om vetenskapsmannen Hugh Miller berättar Svensson om den utfattige och självlärde skotske bagaren Robert Dick som ägnade sitt liv åt att samla fossiler för Millers räkning. Och Herman Melville, författare till Moby Dick, hamnar i skuggan av Francis Allyn Olmsted som skrev en utförlig dagbok från sin tid på ett valfångstfartyg och dog tjugofem år gammal 1844.
Pojkboksspännande är det även att följa Jacques Piccard och Don Walsh elva tusen meter ner i den djupaste delen av Marianergraven. Om Rachel Carson har Svensson skrivit bättre förut: här bidrar hon med ett citat, som kunde vara formulerat av Svensson själv: ”Om det finns poesi i min bok om havet så är det inte för att jag avsiktligt har placerat den där, utan för att man inte kan skriva sanningsenligt om havet och utelämna poesin.”
Ålevangeliet blev som sagt en internationell storsäljare, en skickligt komponerad blandning av vetenskap, mystik och barndomsskildring. Vartannat kapitel är en berättelse om hur författaren brukade fiska ål med sin far asfaltläggaren i en skånsk å. Där finns en sinnlighet i skildringen av det slemmiga och stinkande djurets livskraft och av den ordkarga samhörigheten mellan far och son.
I Den lodande människan finns samma andakt och förundran inför livets alla mirakel – en sorts religiös prosa utan Gud. Men formen är mer anspråkslös och mindre personlig. Boken är tillägnad författarens mor, som med nästan oändligt tålamod om och om igen högläste en bok om fiskarna i världshaven för sin son. Fast Britt-Marie Svensson finns bara med i bokens första och sista kapitel.
Den mest originella essän heter Den allomfattande rytmen. Där resonerar Svensson kring rytmen i naturen – ebb och flod, dvala och rörelse, natt och dag, tiden som markeras genom ”långsamma, synkrona pulsslag som ekar genom varenda livsform”.
Efter dessa väldiga och världsomspännande perspektiv landar Svensson i Göinge hos en jordbunden internationalist: Peps Persson, artisten som ägnade sitt liv åt att utforska den rytm som han menade existerar i naturen, oberoende av människan.
”Jag skulle till och med vilja påstå”, säger Peps och puffar på sin pipa, ”att människan inte har någon själ. Människor har själ, men själen finns inte i oss, den finns mellan oss.”
Det är en tilltalande tanke. Och ett uttryck för denna mellanmänskliga själ är i så fall att ett anonymt kollektiv genom seklerna observerat och mätt, ritat, omprövat och förfinat kartorna och lodat havsdjupen. Det är ett arbete som bara har börjat: Vetenskapen, skriver Patrik Svensson, är inte en hård och beständig kärna av sanning utan snarare det du får om du kastar en sten i havet. ”Ett mönster av ringar som i expanderande vågor söker sig utåt mot det okända.”
