Som att rinna genom ett sorlande mörker
Symboliken i Andrea Lundgrens nya roman löper ibland amok
Publicerad 2022-08-25
En kvinna flyttar in i huset där hon vuxit upp, på landet någonstans norröver i Sverige. Minnen tränger fram, men det är inga mumsiga madeleinekakor, och inte blir det några festliga träffar med kompisar från förr.
Andrea Lundgrens Den underjordiska solen är nämligen ingen vanlig hemvändarroman: den är en naturromantisk depression. Berättarjaget har blivit sjuk igen. ”En plåga har det blivit att vara vid sina sinnens fulla bruk.”
Det är en insiktsfull formulering om hur psykisk sjukdom utspelar sig i förhållande till verkligheten. Verklighetsuppfattningen förändras, gnisslar mot andra människors.
Mela, som protagonisten heter, är inte psykotisk men hon tycker att berget kallar på henne. Hon skymtar ett väsen som säger att många väntar på henne ”där nere”. Möjligen är det också detta väsens röst som talar i poesin som är insprängd på några ställen i romanen, och där ordet ”ja” är ett ständigt svar. Mela vill bli bergtagen helt enkelt, men distraheras av till exempel sin mamma Katja och hennes partner Tatu som bor i närheten. Porträtten av dem hör till det finaste i romanen, författaren är verkligt intresserad av den seniga, kärva Katja och den lyhörde hästskötaren Tatu.
Det är inte deras fel att Mela redan som barn vantrivs i tillvaron, nej Lundgren anlägger ett existentiellt perspektiv på depression och ångest. Liv förutsätter ju död, det finns ingen motsättningen mellan det myllrande varma och det kalla tomma. Naturen är storartad och hänsynslöst likgiltig, lite grand som i Lars von Triers filmer Antichrist och Melancholia.
Men Andrea Lundgren har ett annorlunda temperament – dovt, med en förkärlek för mystik och utan von Triers intelligenta humor. Hon skriver i tungt symbolladdade bilder, där det inte bara är berget som ropar. Tuvor, insekter och den sanka markens jord tycks begära Melas uppmärksamhet. Det gör också hennes döde bror Sasja och alla trassliga minnen av honom.
Språket är säkert och starkt, och en bra bit är läsningen magnetisk.
Sedan blir det mycket som ska med. Plötsligt kommer ett högstadiedrama, och rätt vad det är visar sig berättarjaget vara författare och kulturskribent. Nu framstår grävandet som återkommit genom hela boken – hela släkten har varit igång med spadar, mamman är gruvarbetare – som en metafor för skrivandet. När Lundgren dessutom hjälpsamt introducerar en grävling som idogt krafsar i husgrunden, berättar att dess latinska namn är meles meles och att grävlingar ”kan få hela hus att rasa när de gräver sina gångar” – då blir det för bra.
Bilden är lika övertydlig som svårbegriplig. Vad är det för hus som Mela, grävlingen, ska skriva till ruiner? Inget i berättelsen tyder på att något är på väg att raseras, snarare tvärtom.
Djur- och natursymboliken, som Andrea Lundgren arbetat med sedan Glupahungern (2014) och Nordisk fauna (2018), löper alltså amok ibland. Men när den är som bäst är Den underjordiska solen ett suggestivt sorlande mörker man rinner igenom.