Små skärvor som får en att längta efter mer
Men relationsdramaturgin följer alltid samma kurva
Publicerad 2020-07-19
Som små, sylvassa skärvor av en relation – så är de, norska Marie Auberts nio noveller i den här samlingen. I nästan alla får man ett perspektiv inifrån olika sorters förhållanden, som det mellan en frånskild pappa och hans lilla dotter, mellan två väninnor där den ena träffat en man, eller mellan en kvinna och en precis nyskild man.
Aubert är skicklig på att snabbt etablera själva relationen, skriva fram smärtpunkten och så trycker hon där, hårt. Man läser inte utan plåga för det är fula, dumma känslor hon frammanar. Men det känns också sant, livet är ju fullt av tillkortakommanden. När vi blir trängda kan vi göra vad som helst för att vinna ett slag, även om vi vet att kriget redan är hopplöst förlorat. Det har Marie Aubert blick för.
Det här är hennes debutbok men den andra som översätts till svenska, tidigare i år kom kortromanen ”Vuxna människor”. Den handlar om två vuxna systrar som tillbringar några sommardagar tillsammans i den gemensamma stugan. Något tippar dem emellan när den bortklemade lillasystern bildar familj medan den skötsamma storasystern inte kan få ordning på sitt relationsliv.
Man kan nästan tro att det är en av hennes tidigare noveller som hon sparat och byggt ut till en längre berättelse.
Det är både beröm och kritik. Beröm eftersom hennes noveller får en att längta efter en hel story, man vill ha mer än bara den där skärvan. Men kritik då det känns som att Marie Aubert har hittat en formel som hon har svårt att släppa, dramaturgin följer liksom samma kurva hela tiden. Men alla vi som någon gång betett oss kontraproduktivt i en relation finner tröst i ”Får jag följa med dig hem”. Att fatta dåliga beslut är tyvärr allmänmänskligt och åtminstone på kort sikt rätt skönt.
