Mitt i prick om en splittrad familj
”Apan i mitten” spritter av roliga sidohistorier och iakttagelser
Publicerad 2020-09-07
Apan i mitten – vem är det? Mellanbarnet? En balanskonstnär mellan ytterligheter? Den som inte ser, eller inte hör, i den klassiska asiatiska aptrion?
I Stephan Mendel-Enks nya roman heter han i alla fall Jacob och har hunnit börja gymnasiet sedan författaren skrev om honom sist, i sin rosade skönlitterära debut Tre apor (2010). Då var det 80-tal. Storebror Rafael flyttade till Israel och gjorde värnplikt, och deras mamma blev kär i sin chef och skilde sig från Jacobs pappa.
Nu är det tidigt 90-tal. Mamma och Ingemar är gifta. Rafael kommer hem till Göteborg igen, till Jacobs stora glädje. Yitzhak Rabin och Yassir Arafat skakar hand utanför Vita huset och ger hopp om fred mellan Israel och Palestina.
Jacob hoppas få med sin beundrade storebror i det judiska fotbollslaget där han själv har börjat spela.
Men Rafael får snabbt andra intressen. Han bekantar sig med en chassidisk rabbin som just anlänt till Göteborg från USA. Den ortodoxa rabbinens närvaro skapar inte bara oro i den mer liberalt orienterade församlingen. Snart har Rafael en egen kosherhylla i familjens kylskåp, och ägnar dagarna åt att studera religiösa skrifter i stället för att söka jobb. Han snörper på munnen åt sin halvslappt judiska familj, som en jul till och med släpar in en gran.
Mendel-Enk gestaltar den tillspetsade och känslomässigt påfrestande situationen med lätt hand. Han skriver ur Jacobs perspektiv i första person imperfekt, i sig en avvägning mellan intensitet och avklarning.
Högt och lågt, smärta och glädje, hamnar jämsides i en framrusande vardag – så som det ju ofta är i verkligheten, inte minst i de livshungriga tonåren. Mordet på Rabin och massakern i moskén i Hebron brusar på tv:n medan Jacob drar iväg på fotbollsträning. Mollackordet efter pappans självmord överröstas under lustfyllda kafésittningar med nya kompisar – som inte vet att Jacob är jude, för han är osäker på hur det skulle tas emot.
Mendel-Enks blick är mjuk och berättarglädjen äkta. Apan i mitten är full av roliga sidohistorier och iakttagelser, däribland en helt underbar interiör från Jacobs mormors bridgeklubb. Någon kritiker av den förra romanen retade sig på det här anekdotiska draget. Själv älskar jag det. Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.
Ändå undrar jag ett tag om författaren surfar lite för snyggt förbi alla brännpunkter med sitt levande språk och sin gnistrande humor, men så är det inte riktigt. Jag tror han vill berätta att livet är många saker samtidigt. Inre och yttre omständigheter är sällan entydiga. Ofta är man apan i mitten, mitt i korsdraget.
