Ett förtvivlat rop efter kärlek
Kristofer Folkhammar: Omöjligt att inte beröras av Rapp Johanssons poesi
Publicerad 2017-11-15
Samtidigt som jag sitter med Sofia Rapp Johanssons nya bok Golgata vid köksbordet och antecknar, börjar Märta Tikkanen läsa ur sin Århundradets kärlekssaga på radion.
Det är ett fängslande sammanträffande. Lite för att båda berättelserna, om än ur väldigt olika perspektiv, skildrar kärleksförtvivlan i skuggan av missbruk. Egentligen inte så mycket för temperamenten – där Tikkanen är melankolisk och krass, är Rapp Johansson intensiv och kolerisk.
Men slående mycket för likheten i formen, och vad den får för effekt på det intima, dagboksaktiga materialet. Det enkla, prosalyriska, där en okonstlad pratighet spänns upp på glesa diktrader. Den glesheten hörs när Tikkanen läser. Och när jag tänker på det oavvisliga trycket som finns i Århundradets kärlekssaga förstår jag något om varför jag gillar Rapp Johanssons nya bok så mycket.
Jaget i boken, Sofia, försöker vara i en relation. Hon är inte längre något maktlöst barn. Hon knarkar inte och verkar ha det helt okej ekonomiskt. Hon är superkär i sin flickvän Sara. Men det är våldsamt svårt att vara nära. Sofia kastas mellan förälskelsens kåta sötma och sina demoners ödeläggande mörker.
Baksidestexten uppmanar oss att läsa ihop Golgata med Rapp Johanssons tidigare böcker, och vi vet då att den förälskade bär på en historia av grova övergrepp och tungt missbruk. Emellanåt visar sig ”du:et” i boken inte alls vara flickvännen utan jagets mamma.
Små förvirrande kilar av gammalt kärlekssvek sticks in. I Rapp Johanssons barndomsskildringar utvecklar det utsatta barnet ett slags fiktiva alter egon för att stänga av eller hantera misären, som vägar ut.
I ”Golgata” är det mer som att saker kommer ifatt och går igen.
Hon fantiserar om orgier som flickvännen deltar i när hon träffar sina vänner. Hon förutsätter att hon ska bli lämnad, samtidigt som hon inte kan låta bli att försöka knyta an. Som vore hon så i grunden avvisad, att hon när kärleken hägrar, är dömd att aldrig helt nå fram. Golgatavandring, anför titeln. Mentalt sisyfosarbete, tänker jag – att få en kärleksgaranti.
”Du har haft ett liv förut. / Du har fungerat innan mej. / Du har gamla vänner som du delat hem och sexleksaker med. / Du har känt dom i tiotusentals år. / Såna kan man inte bara släppa taget om, säger du till mej när jag ligger och grinar i ett dike. Res dej upp och förstå, säger du och jag reser mej men förstår ändå inte.”
Rapp Johansson använder sig många gånger av uttryck som är så slitna att de nästan kan kallas stående. Slänger sig med bilder som är råa, plumpa. Men hon insisterar. Skriver ut varenda nojig tanke och omständlig omständighet. Får mig som läser att suga på de nötta formuleringarna i den luftiga sättningen – vanligtvis följer radbrott efter punkt. Och den långdragenhet, släpandet i den dammiga textsmutsen skapar en nästan Tikkanensk sorgsamma kraft i de här raderna.
Rapp Johansson blir en lika jobbig poet som hennes diktjag är en jobbig partner. Och därför nödvändig att lyssna på. Omöjlig att inte beröras av.
Nu väntar jag på hennes inläsning.
