Det mesta en Lagerlöf-fantast kan önska sig
Amelie Björck: Anna-Karin Palms biografi visar en författare i helfigur
Publicerad 2019-09-06
Selma Lagerlöf var mer än en präktig ”sagotant” i gigantisk hattskrålla. Detta vet vi efter en rad publikationer från senare år. 1990, femtio år efter författarens död, bröts hemligstämpeln av hennes mest personliga brev och i en utgåva av brevväxlingen mellan Lagerlöf och livskamraten Sophie Elkan framträdde en kvinna som var eldig, självsäker och krävande under den lugna ytan.
I Anna Nordlunds och Bengt Wanselius storslagna och bildrika biografi från förra året presenterades Lagerlöf som äventyrslysten och modern även på andra sätt: hon hann under sin livstid både bli delägare i filmbolag och skaffa automobil.
Som god litteraturvetare plockade Nordlund fram spännande forskningsfynd från kollegor, däribland Ann-Sofie Ljung Svenssons upptäckt av ett fejkat brev från Lagerlöf till Hitler. Det har länge varit känt att det bland de 42 000 breven i Lagerlöfsamlingen på Kungliga biblioteket ingår ett från staben i Tredje riket, där Hitler 1933 tackar Lagerlöf för hennes stöd. Ljung Svensson, som i tyska arkiv hittat brevet som föranledde tacket, kunde alltså konstatera att Selma Lagerlöf-signaturen under Hitler-hyllningen var en förfalskning. Puh!
Om författaren Anna-Karin Palm missar just detta spektakulära bevis på fulspelet kring den upphöjda Nobelpristagaren, rymmer hennes 682 sidor långa biografi annars det mesta en Lagerlöf-fantast kan önska sig. Biografin dementerar eftertryckligt patriarkatets tendens att antingen förminska ”sagotanten” eller upphöja henne till ett isolerat unikum lite över och vid sidan av samtidens strömningar.
Samtidigt är polemiken med tidigare Selma-porträtt inte huvudsaken. Visst dissar Palm både Sven Delblancs styvmoderliga behandling i handboken Den svenska litteraturhistorien och P O Enquists försök att förse författaren med ett allom förklarande faderstrauma. Men vad den nya biografin först och främst gör är att lugnt och sakligt mata fram sin egen bild av Selma Lagerlöf i helfigur.
Som fundament ligger en i mina ögon klok livsförståelse: kreativitet spirar inte ur svårigheter allena. Motstånd fanns det förvisso så det räckte i Lagerlöfs liv, både på det personliga planet (höftproblemet och den auktoritäre slarvern till far) och på det strukturella planet (en rådande könsmaktsordning gjord för att kväsa kvinnor). Revanschsuget fanns där – men även trygghet måste till som grogrund för skapande.
I Lagerlöfs liv fanns en varm mor Louise som bokstavligen levde vid dotterns sida tills hon dog. Systern Gerda fanns också alltid där, liksom en rad fantastiska väninnor från lärarinnetiden och rösträttsrörelsen. För att inte tala om mentorn Sophie Adlersparre och Lagerlöfs två långvariga livskamrater och läsare: Sophie Elkan och Valborg Olander. Lagerlöf backades alltså upp av en hel liten kvinnostab – tills hon var mogen att tampas med männen på parnassen.
Denna sällsynta ”talang för vänskap” lyfts vackert fram i skildringen. Ett annat personlighetsdrag som poängteras är Lagerlöfs okuvliga viljestyrka. I ett brev till Valborg Olander skisserar författaren sin dröm om hur kärestan under höst- och vintermånaderna ska komma att bo med henne på Mårbacka, så fort hon bara köpt tillbaka stället som fadern svindlat bort. Hon avslutar med orden: ”hvad jag drömmer brukar gå i uppfyllelse.” Och på den vägen är det.
Det är lite typiskt för Lagerlöf att på romantiskt vis hellre talar om ”drömmar” och ”intuition” än viljeakter och hårt arbete – både när det gäller liv och skrivande. Palm gör ingen hemlighet av att sagoskimret kring författarskapet i viss mån tar stöd i hennes självmytologisering. Men när Lagerlöf talar om att ”innervarelsen” måste bryta fram om något bra ska bli skrivet är det ingen mystik med fobi för samtida vetenskap. Psykoanalysens teorier om ”det omedvetna” ingår i läsbetinget.
Många gånger framstår Lagerlöf just så, som ett prisma som bryter uråldriga/andliga spår mot tankar i framkant. Hennes intresse för historiska material bottnar i en vilja att ”dra de döda fram ur mullen” och låta dem tala med framtidens människor enligt senaste stavningsreformen.
Med kollegial införståddhet visar hon hur den unga Lagerlöf i sina brev utvecklar en ”författarblick”
I ett fint kapitel om spöken beskriver Palm hur Lagerlöfs estetiska praktik hela tiden formar om gammalt stoff enligt nuets krav. Legenderna förhöjs med melodramens kärleksetik för att vinna en samtida publik. Barndomens torplika Mårbacka rustas upp till skinande herrgård, motsvarande den uppburna författarens aktuella behov: här finns rum för audiens och skrivbordsdagar, samt plats för såväl älskarinnor som fostersonen Nils Holgersson (!).
Jämfört med tidigare biografier, från Lagerlöfs egna skimrande memoarer, till Elin Wägners personliga porträtt från 1942, Vivi Edströms insatta studie från 2002 och Anna Nordlunds senaste bidrag, visar Palm ett särskilt intresse för skrivandets lust och möda. Med kollegial införståddhet visar hon hur den unga Lagerlöf i sina brev utvecklar en ”författarblick”: ”Förmågan att se det näraliggande, hemtama som om man vore en just anländ främling”. Hon beskriver också inkännande hur kändisskapet alltmer inkräktar på arbetsfriden och hur Lagerlöf har ständigt dåligt samvete för att hon, trots sina sympatier för kvinnosak och pacifism, inte riktigt orkar delta i dagsdebatten.
Motvilligt rev hon sönder Olanders brev, för att Elkan inte skulle bli svartsjuk.
Palm väver in fina läsningar bland annat av den vargylande genombrottsromanen Gösta Berlings saga och skriver initierat om turerna kring Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som fick pisksnärtar från de lärde trots grundlig research. Men beundran för dessa dåd utesluter inte viss syrlighet inför Lagerlöfs ibland fräcka behandling av sina livskamrater.
Under decennier levde den polyamorösa och konflikträdda Lagerlöf i ett triangelförhållande, där hon systematiskt förminskade den ena partnern inför den andra, för att behålla relationsfriden. Motvilligt rev hon sönder Olanders brev, för att Elkan inte skulle bli svartsjuk. Också sedan passionen med Elkan svalnat förblev denna ”Ressällskapet” nummer ett, under otaliga studieresor söderut. Utan Elkans reseledarskap till Mellanöstern hade romansviten Jerusalem troligtvis aldrig blivit skriven. Valborg Olander tog i gengäld rollen som tålig ”författarhustru” på hemmaplan – av allt att döma var det också hon som invigde Lagerlöf i den fysiska kärlekens under.
Selma Lagerlöf dog i mars 1940. Anna-Karin Palm har kanske inte behövt dra fram henne ur några jättetjocka lager mull, men att hennes bok blåser nytt liv i det förgångna är det inte tu tal om.
UPPDATERING Selma Lagerlöf dog den 16 mars 1940, inte den 8 mars, som det tidigare stod i texten.
