Tiden har gett Tobias Hübinette rätt

Publicerad 2021-08-03

Tobias Hübinette är aktuell med boken ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”.

Den kritik av adoptionsindustrin som nu fått brett genomslag, de dokumentärer som gjorts och den aktivism som blossat upp, har vi alla en person att tacka för: Tobias Hübinette.

Utan hans mångåriga forskning och debattinlägg hade detta aldrig hänt. När ingen annan talade om frågan, gjorde Hübinette det. Trots att han stötte på ett kompakt motstånd, och i många fall blev smutskastad.

2003 skrev han i Dagens Nyheter att västländerna borde ”öppna sina ögon och sätta sig in i vad internationell adoption innebär bortanför den rosenskimrande fasaden – en ovärdig och grym människohandel”. Konspirationsteorier, menade andra. Privat korståg, kallades det.

I dag har tiden hunnit ifatt Tobias Hübinette.

I juni beslutade riksdagen att utreda samtliga internationella adoptioner. Och kanske är det också dags att diskutera det han tar upp i sin senaste bok ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”.

Hübinette har ju på senare år skrivit mycket om ordet ras, och i den här boken gifter han ihop sina två ämnen i en genomgång av 1960-talets adoptionsdebatt.

Den sparkades igång 1961, då Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera flyktingbarn från Hongkong och Algeriet, då de tillhörde ”starkt skilda rasgrupper”. Det visade sig att formuleringen härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi, Jan Arvid Böök, som konsulterats som expert. Många reagerade naturligtvis på uttalandet, och debatten kom därför att handla, inte om adoption, utan om ras.

För även rasoptimisterna talade glatt om ras, men på ett sätt som framstår som så fördomsfullt i sin fördomsfrihet, och så självgott i sin tolerans, att man som läsare hamnar i den underliga positionen att man inte vet vilken sida man ogillar mest.

Det var sista gången ras debatterades i Sverige, och Hübinette indelar positionerna i å ena sidan raspessimister – som menade att olika raser inte borde leva tillsammans – och rasoptimister.

Vad som chockerar är emellertid inte de förras uttalanden, utan de senares. För även rasoptimisterna talade glatt om ras, men på ett sätt som framstår som så fördomsfullt i sin fördomsfrihet, och så självgott i sin tolerans, att man som läsare hamnar i den underliga positionen att man inte vet vilken sida man ogillar mest.

Hör här, till exempel: ”Det är nyttigt för oss att få ett rasproblem i smått!”, ”Blanda på bara – det är vår enda chans som världsmedborgare!” eller ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige, får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar”.

En tung börda att lägga på en föräldralös, kan man tycka. För samtidigt som rasoptimisterna menade att hudfärg inte spelade någon roll, så var innebörden precis den motsatta.

Ett land som längtade efter att bli en del av världen, som skulle visa USA hur man hanterar rasproblemet, ett folk som var särskilt lämpat att ta hand om andra, och barnen blev symboler snarare än människor i egen rätt.

Rasoptimisterna vann debatten, och kort därefter kom ordet ras att försvinna från svensk debatt och ersättas av vad Hübinette kallar färgblind antirasism. Under det paradigmet, menar han, blir det svårare att uttrycka och sätta ord på erfarenheter av rasism, eftersom ras inte antas finnas.

Vid första läsningen får jag kväljningar, vid andra läsningen framstår 60-talets dilemma i relief. Hur skulle ett svar kunnat se ut till raspessimisterna, som inte självt vore så präglat av rasism? Hade den tiden kunnat hantera frågan annorlunda?

I denna väl genomarbetade bok saknar jag en sak: Hübinettes egen analys. Boken slutar precis när den borde börja på riktigt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln