Maja Ekelöf – rapportör från en radikal tidsanda

Nina van den Brinks biografi kommer nära människan bakom slagorden

Publicerad 2022-04-27

Maja Ekelöf på en bild från 1970, samma år som hennes debutbok ”Rapport från en skurhink” rönte stora framgångar.

En del människor står som ikoner över en tidsanda. Maja Ekelöf (1918–1989) blev rikskändis 1970 efter att ha vunnit en pristävling om bästa politiska roman. Rapport från en skurhink skildrade den hårda vardagen som ensamstående mor och städerska. Hon skrev om sitt slit, drömde om ett bättre samhälle och solidariserade sig med världens folk. Särskilt glödande var engagemanget för FNL. Hon hymlade inte med att hon var kommunist.

Hennes samhällskritik sammanföll med tidens radikala strömningar. Det privata var ju politiskt. Boken fick fin kritik och togs även emot av en bredare offentlighet med öppna armar. Maja Ekelöf satt i tv-soffor, gav intervjuer på löpande band och anlitades som krönikör.

Det var en askungesaga där en städerska lyfts upp i rampljuset. En skurkärring som kunde tänka! Maja Ekelöf retade sig på att man så lite brydde sig om bokens budskap. Hon skrev: ”Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en vanlig arbetande människa kan få några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att de svarta ’arbetsdjur’ man hade på fälten kunde prata. Förstår ni hur det känns för mig?”

Nina van den Brink följer tätt inpå händelserna kring bokens tillkomst och utgivning. Maja Ekelöf framstår som en varm och humoristisk människa mitt i tidens hetluft. Hon hade gett röst åt arbetande låginkomsttagare. De tacksamma breven vällde in. Men att plötsligt vara en offentlig person var inte helt lätt att hantera. Det hon sa till journalisterna förvandlades till svarta tidningsrubriker. Hon ville använda uppmärksamheten för att få fram sitt budskap, men stötte på patrull när hon framförde sina kommunistiska tankar. I en krönika i Örebro-Kuriren skrev hon positivt om ett besök i DDR. Tidningen bröt omedelbart samarbetet och hon fick ta emot en mängd aggressiva brev.

Med tidens fångromantik sågs han som en gentlemannatjuv som skickligt lurat till sig pengar av en bank

Maja Ekelöf gav sig även in i den laddade fångvårdsdebatten. Genom en vän hade hon fått kontakt med en intagen som suttit i isoleringscell i tio månader. Tony Rosendahl var en av Sveriges mest kända fångar. Med tidens fångromantik sågs han som en gentlemannatjuv som skickligt lurat till sig pengar av en bank. Brottet var enligt honom själv en socialistisk handling.

Förlaget Rabén & Sjögren nappade på att ge ut Maja Ekelöfs brevväxling med den berömda fången. När Tony Rosendahl rymde tillsammans med fjorton andra brottslingar från Kumla, en av de mest spektakulära rymningarna i Sverige, hamnade Maja Ekelöf på löpsedlarna igen. Hon träffade rymlingen i hemlighet och sände en text och bilder till Aftonbladet som publicerade. Förlaget smidde medan järnet var varmt, skyndade på utgivningen av boken Brev, vars mottagande sammanföll med nyhetsrapporteringen om massrymningen. Den blev i likhet med Rapport från en skurhink en försäljningssuccé.

Nina van den Brink har skrivit biografin ”Jag har skurat nog många golv” om Maja Ekelöf.

Nina van den Brink skildrar omsorgsfullt hur Maja Ekelöf danas av tidsandan, men också är med att gestalta den. Hon kom från en arbetarfamilj, där fadern avancerat från springschas till kamrer. En självlärd man som älskade böcker och ständigt lyssnade till radion. Familjen hade till och med ett piano som barnen lärde sig spela på. Men till utbildning saknades medel. Först när Maja Ekelöf närmade sig femtioårsåldern började hon studera på kvällarna. Det var genom vuxenutbildningen som hon började våga tro på det hon skrev. Insändare och dagböcker, som slutligen formade sig till hennes rapportbok.

Maja Ekelöf var en av de blåögda med skygglappar, i likhet med Jan Myrdal och många andra

Biografin tar också upp fraktionsstriderna inom vänstern, som fick Maja Ekelöf att ta ställning för KFLM(r). I valrörelsen 1973 framträdde hon som affischnamn tillsammans med Sven Wollter och Fred Åkerström. Nina van den Brink ser det kalla kriget som en centrifug som slungade människor mot ytterkanterna. Det blinda vurmandet för kommunismen i Kina och Sovjetunionen är i dag en del av vänsterns skuldbörda. Maja Ekelöf var en av de blåögda med skygglappar, i likhet med Jan Myrdal och många andra. Hennes dröm om en annorlunda ekonomisk maktordning framstår dock som sprungen ur en genuin kroppslig erfarenhet av hårt arbete och påtvingad underordning. Men man kan inte skylla på brist på information. Hon var en läsande människa.

Nina van den Brinks skildring av Maja Ekelöf och hennes tid är komplex och innehållsdiger. Man får följa henne från de intima stunderna med familj och vänner kring köksbordet på Solvargsvägen i Karlskoga till offentligheten och storpolitiken. En människa sammanlänkad med världen, som gav röst åt dem som trots hårt arbete inte kunde leva på sin lön. Utgivningen av hennes bok sammanföll med Låginkomstutredningen som visade att en ansenlig del av befolkningen, främst kvinnor, levde med otillräckliga inkomster. Denna könsmässiga snedfördelning av välfärd har bestått in i våra dagar. Det har till och med skapats ett prekariat med ännu mer osäkra villkor.

Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink kan fortfarande läsas med behållning. Nina van den Brinks bok är än mer läsvärd, man kommer nära människan bakom slagorden och får ett stycke samtidshistoria på köpet. Det är så en riktigt god biografi ska fungera.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln