Abdulrazak Gurnah

Ingen förblir omärkt av Gurnahs romaner

”Paradiset” framstår som en frodigt grönskimrande planet

Av: 

Petter Lindgren

Abdulrazak Gurnah mottog i går sitt nobelpris i litteratur i den svenska ambassadörens residens i London.
Abdulrazak Gurnah mottog i går sitt nobelpris i litteratur i den svenska ambassadörens residens i London.

BOKRECENSIONER

Efter att i sista minuten ha kommit på att det var städnatt gav jag mig så ut för att halka i väg till bilen, med Abdulrazak Gurnahs genombrottsbok Paradiset (1994) och exilskildringen Den sista gåvan (2011) myllrande innanför västen.

I porten blev det stopp. Passagen blockerades av en granne i färd med att masa sig in i fastigheten, med rollatorn på släp och rumpan först, som en eremitkräfta. Fort gick det inte, men jag fick i alla fall tillfälle att konstatera att Gurnah lyckats med det jag uppfattar som hans främsta ärende: att vidga läsarens blick så pass att den enskilda individen får ro att knö in sig därinne.


Eller, som han uttryckte det i tisdagens Nobelföreläsning: ”så att både det fula och det rättfärdiga framgår och människan träder fram ur förenklingarna och stereotyperna. När det fungerar uppstår ur detta ett slags skönhet.”

Jovisst. Med ögonen mosiga av två dagars intensiv läsning såg jag ju nu att det inte bara var rollatorn som grannen baxade in i trapphuset, utan också ett helt härke av historia och minnen av vilka åtminstone några tvinnade sig samman med mina. Kanske var det också lite vackert.


Hade min granne varit en av bifigurerna i Den sista gåvan, utspelande sig kring en samtida brittisk familj av blandad härkomst, hade jag kanske hjälpt henne in i hissen, och sedan hade hon bjudit in mig på en kopp te.

Gurnahs romankonst bygger till stora delar på scener där en person berättar och en annan lyssnar

Liksom Gurnahs åldrade yasidier Harun hade hon visat mig fotografier och talat om personerna på bilderna, och liksom Jamal, familjens vuxna son, migrationsforskare till yrket, hade jag tagit mig tid att höra på:


”Du är en väldigt god lyssnare, Jamal. Jag iakttog dig för att se om du blev rastlös eller såg ut att tröttna, så att jag visste om jag skulle sluta, men det gjorde du inte. Det är en användbar färdighet för den som vill bli författare.”

Stycket kan läsas som ett manifest i fickformat, för Gurnahs romankonst bygger till stora delar på scener där en person berättar och en annan lyssnar. Tempot är genomgående lågt, kanske väl lågt ibland, men de enskilda historierna hakar i och belyser varandra och ger i sina bästa stunder en polyfonisk effekt som bryter fint mot författarens tillbakahållna stil.


För Jamals del blir Haruns berättelser en bekräftelse av den frustration han känner inför sin forskning: ”Han kunde konstruera tabeller och rita kurvor, och ändå visste han att varenda en av de där prickarna i hans diagram hade en historia som inga kurvor kunde åskådliggöra.”

Att söka sig bortom det schematiska eller stereotypa kan tyckas som en självskriven utgångspunkt för en författare. Rörande Gurnah, född 1948 på Zanzibar från vilket han flydde till England 1967, måste impulsen dock förstås i ljuset av att han ser sig som kallad att återge den specifikt zanzibariska erfarenhet som inte fick plats i den officiella berättelsen om det avkoloniserade Tanzania.


”Denna nya och förenklade historia var inte bara segerherrarnas ofrånkomliga verk”, menade han under Nobelföreläsningen, ”utan den passade också debattörer och forskare och till och med författare som egentligen inte var intresserade av oss. Då blev det nödvändigt att tillbakavisa den historien, en historia som satte sig över de fysiska ting som vittnade om en tidigare tid, byggnaderna, gärningarna och ömsintheterna som hade gjort livet möjligt.”

I Den sista gåvan är det Jamals far Abbas som står för det zanzibariska, en 63-årig mekaniker vars bakgrund i stora drag är identisk med Gurnahs. Redan på rad tre drabbas Abbas av en stroke som visar sig påverka hans talförmåga. Så mycket värre, eftersom han under den påföljande livskrisen känner ett obetvingligt behov av att just prata, att berätta för sin familj om hur det verkligen förhöll sig med hans flykt. Inte var den väl så genomtänkt, och nog har han haft svårt att leva med skammen över att ha övergivit sina närmaste i ursprungslandet.

Den sista gåvan lever i hög grad på sina inträngande personporträtt, och på ett fint vemod som ibland drar åt Nabokov-hållet


Hustrun Maryam, som å sin sida brottas med en uppväxt i fosterhem, spelar in makens sluddrande berättelse om uppväxten i den lilla orten Mfenesini (vars klanglikhet med ordet aphasia, afasi, nog inte kommer sig av någon slump).

Det vi får läsa är delvis denna bandupptagning, men också en skildring av hur Jamal och hans syster Hanna hanterar sin brist på entydig tillhörighet. Jamal försöker skaffa sig överblick genom att studera flyktingströmmar och migrationspolitik, medan Hanna stryker bokstaven H i sitt namn och strävar efter att bli så brittisk som det bara går.

Den sista gåvan lever i hög grad på sina inträngande personporträtt, och på ett fint vemod som ibland drar åt Nabokov-hållet. Ett exilens vemod måhända. Lagd vid sidan av Paradiset framstår boken dock som lite färglös eller väl sval i uttrycket, men vilken roman skulle väl inte göra det, å andra sidan?

Berättelsen om hur tolvåriga Yusuf skickas till kusten under förespegling att han ska få bo hos sin farbror, Aziz, kan lite lättvindigt beskrivas som bildningsroman i stil med Räddaren i nöden eller varför inte Barnens ö, om man då tänker sig dessa böcker processade genom Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Skildringen är våldsam och spännande, men ger också ett tvärsnitt genom Östafrikas muslimskt influerade hybridkultur

Det visar sig att Aziz inte är någon ”farbror” alls, för i själva verket är han en köpman som tagit Yusuf i pant för att täcka faderns skulder. Pojken tvingas arbeta under slavliknande former, och tillsammans med köpmannen har han att ge sig ut på en livsfarlig handelsresa.

Skildringen är våldsam och spännande, men ger också ett tvärsnitt genom Östafrikas muslimskt influerade hybridkultur, så som den tedde sig vid tiden för första världskrigets utbrott. Ännu medan jag skrapar bilens vindruta hänger romanen där i medvetandet, som en frodigt grönskimrande planet full av småsultaner, hinduiska affärsmän, krigiska nomadstammar, lemlästande krokodiler och mytomsusade europeiska kolonisatörer (tyskar) som tros kunna äta metall och återuppväcka döda.

Det slår mig att boken trots (eller tack vare) sitt explicita innehåll nog också kan fungera för läsare jämnåriga med Yusuf, eller åtminstone från högstadiet och uppåt. Förresten borde jag ge den till min granne, så att hon har någonting att göra i väntan på sin höftledsoperation.

Oavsett ålder lär ingen vandra omärkt ut ur Paradiset.

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Den sista gåvan

Gurnah, Abdulrazak

Den sista gåvan

249,00 kr

Läs mer

Till shoppen
Publisert:

LÄS VIDARE

Gurnah är en vägvisare för miljoner av landlösa

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Abdulrazak Gurnah

Zanzibar

Nobelpriset i litteratur