Poesi

Lyriska debuter om sex, textilier och hockey

Vårens utgivning lovar gott inför framtiden

Av: 

Petter Lindgren

Kristoffer Appevik Lax och Niko Erfani är två av de vårens poesidebutanter som recenseras av Petter Lindgren.
Kristoffer Appevik Lax och Niko Erfani är två av de vårens poesidebutanter som recenseras av Petter Lindgren.

BOKRECENSIONER

Så sitter man här på yttersta vårkanten med sju poesidebutanter att bunta ihop men inte slå ihjäl. Fyra killar och tre tjejer, med bra idéer och åtminstone en eller annan egenhet som förtjänar att lyftas ut i solen.

Priset för mest åbäkiga titel går utan konkurrens till Kristoffer Appevik Lax (född 1985), vars debut heter och stundtals låter som något från Handarbetets vänner: Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst. Att textilt hantverk har likheter med skrift har påtalats förut, inte minst av de gamla romarna som rent av använde samma ord för båda grejerna, textus. Appelvik Lax är således inte först, men hans semantiska och klangliga improvisationsbroderi är säreget, och svårt att rycka citat ur. Poetens rätor tycks behöva sina avigsidor och tvärtom, men så här då, i en passage där nog också Ann Jäderlund går och skrotar:

”sommaren den av sång så tänkte jag / ljudande moln sjöng och stod / kom upp ur fältet som far / / ett ord inte litet talande kom och gick / längs dig en man så stilla och utsträckt / valvet ett stängt och orörligt hål // spärrar du köttet mot inget? / sorgesamt glänsande där i lupinhavet”.

Läsaren bör som synes vara associativt på hugget, och välvillig nog för att idas dröja vid bokens många obsoletiteter (min egen uppfinning!), som substantivet ”dymmelklocka”. Just i dag får jag väl anse mig tillhöra målgruppen, eftersom jag så lättvindigt låter mig suggereras in i bokens lantligt och lite kristet anstrukna rumslighet. Här finns en trädgård i solnedgångens sneda eld, ”något blått kanske sjö” och ett hushållsbaserat besvärjande av tiden och döden som ofta får mig att tänka på Carolina Thorells senare böcker.


Steget från Appevik Lax hinsidesartade materiallära till Niko Erfanis raka rör ur en dysfunktionell familjerelation i Varv är inte så långt som man kan tro. Titeln och omslagets snirkliga trådar får åtminstone mig att tänka på vävning, liksom metoden: vassa enradingar som en efter en tjongas in i läsarvarpen, i efterföljd av Ola Julén, Marie Lundqvist, e.e. cummings med flera.

”Han är ett svin”, kan det stå på en sida, och ”Jag vet inte vad jag ska säga” på nästa. Nog kan det tyckas som väl simpelt (eller som förlagsekonomiskt självskadebeteende i dessa pappersbristens dagar), men under läsningen växer sig helheten snabbt större än de enskilda delarna.

Det är också slående hur väl purunga Niko Erfani (född 2000) lyckas med tricket att skapa närvaro och nerv i sin dikt, och detta med närmast minimala medel. Så fort boken öppnas är rösten där, ungefär som i mamma Weasleys kuverterade utskällning i Harry Potter.


Gud ske pris uppehåller sig även Johan Attfors (född 1991) vid handens arbete, i Kontaktreliker. Utgångspunkt för boken är ”Jakten på enhörningen” som inte är något ur Tintin utan en medeltida gobeläng möjlig att beskåda på Metropolitan Museum of Art i New York.

Många av dikterna utspelar sig också på Manhattan, och Johan Attfors är så kombinatorisk och kvick att New York-bon och namnbryllingen John Ashbery (1927–2017) genast anmäler sig som referenspunkt.

Gobelängens jaktmotiv inleder, med en tirad om hundrädsla som övergår i en referenstung utläggning om jakthundar, vilken senare får sin uppfyllelse i en passage om jagets terrieraktiga drift att sätta tänderna i konstföremål: ”kvinnan i uniform kommer närmare , / alla andra står kvar på sina platser / show me what you got there in your mouth, sir / open your mouth, sir”.

Vem har väl inte dagdrömt om att tjechovskt framleva sina dagar under den grå himlen i Jakutsk eller Jekaterinburg? Fram till den 24 februari, vill säga

Attfors stil tycks kunna svälja och smälta det mesta, men här finns också (ställvis) en intagande skirhet som går på tvärs mot denna bulimiska tendens: ”den här tiden det tar / för två tåg / att avlösa varandra // i ett vinddrag / det här silkestunna / är det så annorlunda / det gula som nästan smälter, / sönderfallet mellan fingrar / jag brukade rycka halsen av påskliljor / deras förvånade ansikten / frånvaron av smärta”.

Sammanfattningsvis en något ojämn men rik och skönt bångstyrig debut där läsaren aldrig vet vartåt dikten ska barka. Vad titeln beträffar, så är en kontaktrelik något man hittar i kvarlevoaffärens billiga låda, ett föremål som på ett eller annat sätt varit i lag med en ”riktig” relik.


Leon Jaskoviak Åstrand (född 2001) är yngst i vårens startfält, men det är inte bara därför som han får Attfors och Appelvik Lax att framstå som fullt utbildade farbröder i Staffan Söderbloms ålder.

Natten har öppnat mina ögon odlar ett ungdomligt romantiskt idiom som exploaterar läsarens minne av att vara dödligt förälskad men tvungen att sitta hemma på rummet i vårkvällen och plugga matte, typ. Här finns tydliga drag av Bruno K Öijer och Michael Strunge, och ett jag som stilenligt jagar allena i nattens skogar:

”det är sant / jag gick in i ögat / pupillen / såg mig inte om / gick bara rakt fram / och sögs in // jag kom aldrig tillbaka / ändå står jag fortfarande här / framför badrumsspegeln / och stirrar in.”

Visst är det fint? Det mesta i boken är lika enkelt och effektivt uppbyggt, och när Jaskoviak Åstrand är som bäst har han en förmåga att liksom låta dikten slå ut över boksidan, som om den föddes i läsögonblicket: ”det doftar fläder / det doftar också kaprifol / fast jag vet förresten inte om / det är kaprifol / eller om det är något annat / om det är någon buske / eller någon blomma / det doftar i alla fall sommar / det doftar natt / säger jag / och tycker att det låter / så outgrundligt / vackert”.

Jag behöver väl knappast skriva att jag är förtjust, och jag hoppas och tror att Natten har öppnat mina ögon kommer att hitta sina läsare som jag vet finns out there in the night (referens till en låt av The Only Ones, från 1979).


Avslutningsvis tre måhända inte fullödiga men ändå på sitt vis anmärkningsvärda debuter.

Sara Dahlins (född 1974) Rinkside sticker ut inte minst genom att vara en diktsamling centrerad kring ishockey, något som inte hänt sedan Tom Malmquist slagskottade in sporten i poesin 2007, med Sudden death.

Det vi får läsa formar sig till en uppväxthistoria om en tjej som försöker ta sig in i ett (ännu räligt) mansdominerat sammanhang men slutar som hockeyänka: ”På andra sidan Kvarken spelar du Liiga / Medan du intervjuas efter förlusten / föder jag. / Du kommer när allt är klart. / Stannar som ett utropstecken i dörren.”

Dahlin är bra på att fånga sådant som stelfrusna skridskosnören och den speciella doften från en ismaskin, och på ett ställe finns en genial Ekelöf-referens där jaget lindar sitt barn ”som en hockeyklubba” (jämför ”Arsinoë” i Strountes). Rinkside är med andra ord inte dum alls, men framstår lite som ett romanutkast där alla roliga bitar skrivits medan transportsträckorna lämnats därhän. Vi lär hur som helst få läsa mer av Sara Dahlin framöver, för hon är redan en originell och bra berättare.


Mickaela Persson (född 1995) dras med ett sataniskt oflyt, eftersom hon i sin debut slår mynt av den vackra klangen i ryska ortsnamn. Vem har väl inte dagdrömt om att tjechovskt framleva sina dagar under den grå himlen i Jakutsk eller Jekaterinburg? Fram till den 24 februari, vill säga.

En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien bjuder på en pilsk och smått corny resefantasi i enlighet med titeln. Boken dras med en våldsamt krängande överlast, och dräller samovarer och dylikt omkring sig i parti och minut. Kvantitet är också en kvalitet, påpekade Stalin förstås, men det är inte utan att man blir lite grön om kinderna.

Men så, mot slutet, växlar dikten in på ett nytt spår. Plötsligt står där på sidan ett riktigt eget stycke, talande rätt upp och ner ur någon sorts bortomvärldslig melankoli: ”Hur ska jag gestalta er? / lärarinnor i böckerna / Hur ska jag beskriva er / utan att stjäla era drag // I böckerna är det möten i smala kamrar / i bilar, vid flygfält, / på barer, på slagfält. // Lärarinna med den tunga dåtiden / i de rastlösa tankarna. / Du som söker / en ung kvinna att omfamna. //Ibland tror jag att jag är du. / Ibland tror jag att jag tillhör en annan tid. / Ibland tror jag att jag har hittat dig.”

Det tog nästan en hel bok, men här förefaller det mig som om Mickaela Persson till slut fann sin glänta, sitt ärende. Så kan det vara ibland.


Sist ut i dag ett poetjag som till stil och temperament tycks vara avlat av Johan Jönson och Aase Berg.

Joakim Rask (född 1987) heter författaren och JR2 hans förstlingsverk, en samling korta och stenhårda dikter tillsynes utslungade ur en hopplös incel-tillvaro. Det är själväckel, tv-spel, porr och tröstlöst kringblåsande almludd, och tja, inte så mycket mer: ”jag skulle kunna komma på en strumpa / men det är äckligt / jag kommer på en tröja / mamma ska tvätta / nästa vecka / jag har en annan tröja”.

Eller: ”himmel av porrstjärna / jag navigerar / i natten / stjärnfall över puma swede”.

Lite tjatigt blir det allt, men som gesällprov duger det. Joakim Rask är hantverksmässigt driven, och när det kommer till att skapa spänning mellan enradingar och annat diktsplitter är han lika skicklig som Niko Erfani.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

Att köra en rullstol under kastanjerna

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Poesi

Aase Berg

Bruno K Öijer

John Ashbery

Tom Malmquist